Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEBATT ELSEN 011 DJUDAR.
Derpå gick han in i palatset och trädde inför Djudar, hvilken hrø såg
sittande i en prakt, sådan ingen konung eller sultan någonsin utvecklat;
han helsade honom och lyfte sina händer mot sitt hufvud inför honom.
Men Djudar stod icke upp inför honom, egnade honom ingen
hedersbetygelse* och tillsade honom icke att sitta ned. Han lät konungen stå,
tilldess räddhogan öfvermannade honom, så att han hvarken förmådde sätta
sig ned eller gå bort, utan sade vid sig sjelf: om hau fruktade mig, så
skulle han icke lemnat mig utan all uppmärksamhet, och sannolikt ämnar
han tillfoga mig någonting ondt till vedergällning för det, som jag gjort
mot hans bröder. Nu talade Djudar: o tidens konungdet Ar icke rätt
gjordt af sådana som du, att behandla menniskor tyranniskt och slå
under sig deras egendom. Konungen svarade; o min herre, tadla mig icke,
girigheten förmådde mig till att göra så, och ödet gick i fullbordan; om
ingen funnes, som gör orätt, så skulle det icke heller finnas förlåtelse.
Han fortfor att ursaka sig inför honom för det, som han gjort, och
begärde hans förlåtelse i så bevekande ordalag, att han biaod annat äfven
upprepade följande verser:
O da af Idel att och mildt tinne, tadla mig icke för det, som skett genom mig.
Om du tr «n förtryckare, ii förlåter jag dig, och om jag Sr eo förtryckare, si
ata! da IBriita mig.
Och han upphörde icke att förödmjuka sig inför honom, förrän
Djudar sagt: måtte Gud förlåta dig! — och gifvit honom tillstånd att sätta
sig ned. Då satte han sig ned, och Djudar iklädde honom förlåtelsens
drägt samt befallde sina bägge broder att duka bordet. Sedan de spisat,
beklädde han konungens följeslagare med hedersdrägter och behandlade
detn med all aktning; men derefter tog konungen afsked.
Så begaf han sig ifrån Djudars boning, der han sedan infann sig
hvarje dag, och der han uteslutande höll sin divan. Deras förtrolighet
och vänskap tillvexte, och detta förhållande mellan dem fortfor någon tid.
Då hände sig en gång, att konungen hade ett enskildt samtal med sin
vezir och sade till denne; o vezir, jag fruktar, att Djudar skall bringa
mig om lifvet och taga konungadömet ifrån mig. Veziren svarade; o
tidens konung, frukta icke, att han skall beröfva dig konungadömet, ty
det tillstånd, hvari Djudar befinner sig, är vida upphtydt öfver en kouungs,
och om han skulle underlägga sig riket, så skulle han dervid blott ned-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
