Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skötkonungs dotter förmälde storfursten Jaroslafs tid. Efter dennes död (1054)
böljade den ständiga förbindelsen mellan Norden och Ryssland att affcaga, i
hvilket senare land slaverne nu fingo öfvervigten.
Ej blott åt vester, öster och norr sträckte nordbon under den dådrika
tid med hvilken vi nu syselsätta oss sin äfventyrliga färd; han drog äfven
långt åt söder, till det praktfulla Miklegård (»den stora staden») eller
Kon-stantinopel, der han i kejsarens tjenst vann ära och guld.
Nestor berättar, att en mängd varjager, som tjenat hos den nyssnämde
ryske storfursten Vladimir den store, blefvo missnöjda och gingo till
Konstanti-nopel; Vladimir sände då bud till kejsaren och lät säga honom: »Se, varjager
komma till dig! Behåll dem icke i staden, ty de skola göra förtret, liksom de
hafva gjort här; utan fördela dem på olika ställen och låt ingen af dem
komma tillbaka hit.» Detta skulle hafva inträffat kort efter år 980.
Den grekiske kejsaren hade emellertid troligen redan derförut upprättat
en liten stående här af nordbor eller väringar, såsom de äfven i Konstantinopei
kallades1. Dessa väringar gjorde kejsaren stora tjenster och åtnjöto snart
högt auseende. Äfven här hemma i Norden ansågs det som en stor heder
att hafva varit väring i Miklegård, och män af de förnämsta slagter drogo
dit för att upptagas i väringarnes led. Äfven konungasöner gjorde sa.
Olaf den heliges halfbroder, Harald Sigurdsson, var länge höfding för
värin-game i Miklegård och förvärfvade der mycken ära och rikedom; slutligen
återvände han till fäderneslandet och vardt Norges konung under namnet
Harald Hårdråde.
De första nordbor, hvilka sagorna nämna som medlemmar af väringarnes
skara, äro Torkel Tjostarsson och Ovind Bjamesson, som voro i Miklegård
före år 950. De byzantinska författarne omtala dem dock först vid år 1034.
Det är emellertid möjligt, att nordbor, om än i mindre antal, redan långt
före 900-talets midt tagit tjenst hos kejsarne i Konstantinopei. Dessa hade
nämligen, liksom de romerska kejsarne, redan många århundraden förut
om-gifvit sig med germaniska trupper, på hvilkas trohet och tapperhet de ansågo
sig kunna lita mera än på de förvekligade infödingarnes.
Snorre omtalar såsom en laggild sed, att väringarne egde vid kejsaren?
död gå till hans skattkammare, »och har då en hvar rätt att behålla hvad
han kan taga med händerna». Detta kallade de »polutasvarf», det vill saga
palatsplundring.
Kejsarne använde de »yxbärande barbarerne från Tule», såsom
väringarne af grekerne kallades, ej blott som lifvakt i Konstantinopei, utan sande
dem äfven på krigståg till rikets olika delar. Så berättar Snorre, att den
nyssnämde Harald Sigurdsson med väringarne for vida kring Greklands öar,
1 Hos byzantinska författare förekommer namnet »varanger».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
