Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Den djuriska moralen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sumatra åt en folkstam sina gamla föräldrar under den
tid av året, när saltet var billigt och citronerna mogna.
De gamla stego upp i ett träd, barnen skakade trädet
under sången: »Frukten är mogen, tiden är inne»; de
gamla stego ned, slaktades och åtos med salt och citron.
På Viti var föräldramord för ej länge sedan rent av en
religiös plikt. Enligt den religiösa föreställningen därstädes
skulle man nämligen komma till det andra livet alldeles
i samma tillstånd som man lämnat detta. Det var därför
barnens uppgift att befordra sina föräldrar till evigheten,
innan de blivit alltför orkeslösa. Familjen följde den
gamle till graven, man tog ett hjärtligt avsked, strypte
sedan åldringen samt begrov honom högtidligt. Vitibons
pliktkänsla var i detta avseende lika befallande som
européens är det i alldeles motsatt riktning. Buschmännen
låta vilddjuren äta upp de gamle; andra folk åter lämna
dem att svälta ihjäl; sådan var lapparnas och är stundom
ännu eskimåernas sed.
Vad vården om avkomman angår, så är den djuriska
människans moral i regeln djurens underlägsen. Men detta
beror åter på människans överlägsna förmåga att beräkna
villkoren för seger i kampen för tillvaron. För människan
liksom för djuret är självbevarelsedriften och släktdriften
de två starkaste drivkrafterna. Släktbevarelsedriftens andra
beståndsdel, kärleken till avkomman, kan lätt råka i strid
med självbevarelsedriften. Och då segrar denna senare
oftare hos den om livskampens svårigheter mer medvetna
människan än hos djuret. Under de tidigare skeden, om
vilka vi nu tala, levde alla i umbäranden och faror.
Vården om avkomman innebar under dessa förhållanden
så mycken möda, att man kan förstå att egoismen i nödens
stund segrade — ehuru ej utan strid, — och att barnen
offrades för det egna jaget.
Ju lägre en folkstam står i utveckling, ju värnlösare
den därför är i kampen för tillvaron, dess vanligare äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
