Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volym I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ni vill väl aldrig påstå att ni red ut för att söka mig?»
»Helt visst, eljest hade jag ieke tagit den här vägen.»
En tystnad uppstod. Jacobos senare ord hade helt och
hållet bortblåst den harm, han först framkallat.
»Av vad anledning trodde ni att jag valt den här vägen?»
»Jag såg er gå igenom parken. Det övriga sade mig
instinkten.»
»Och ni lät ändå de övriga ströva av till Sturesjö?»
»Aftonen var så vacker att de gärna kunde taga sig den
promenaden. Jag önskade träffa er ensam.» Jacobo sade
detta med sin vanliga ton, och ehuru Constance kände att
hon rodnade, svarade hon icke ett ord på denna öppna
förklaring.
»Det föreföll mig», återtog Jacobo, »som ni och jag
skulle ha lättare att rätt förstå varandra i afton, än eljest.»
Jacobo betraktade henne med en vänlig och mild blick.
»Vandrande helt allena, mitt i en vild skog, är det liksom
allt uppmuntrande till uppriktighet, och man känner behovet
av att giva konvenansen avsked, för att under några
minuter vara riktigt sann.»
»Ja, varför icke», utropade Constance med en glättig
ton. »Att säga varandra sanningen, så här omgiven av
skyhöga tallar och kvittrande fåglar, kan för ett ögonblick
hava sitt behag. Det blir åtminstone något, som avviker
från det alldagliga. Jag försäkrar, att jag väntar mig ett
verkligt nöje därav.»
»Obegripliga flicka», tänkte han och vandrade en stund
tigande vid hennes sida. »Då jag mötte henne, låg det ett
så milt och allvarligt uttryck i hennes blick, så erhöll den ett
kallt och stolt, och nu — ett tanklöst och glättigt. Vilka äro
väl grundelementerna i denna rörliga själ?»
Constance, som förgäves väntade på att han skulle börja,
såg upp till Jacobo sägande:
»Nå, herr Lange, hur går det med vår
uppriktighetskon versation?»
»Bra, hoppas jag», svarade Jacobo leende. »Det var
fröken, som distraherade mig ifrån er själv. Ni är så
mångsidig, att man behöver stanna och tänka efter, för att
icke alldeles låta förbrylla sig.»
»Jag är icke fullkomlig och kan således svårligen förstås
av den, som gör anspråk på att vara det.» Constance kunde
icke avhålla sig ifrån att säga detta med ironisk ton.
»Tack fröken, ni hjälpte mig på ämnet genom detta lilla
anfall. Säg mig, varför ni med en så konsekvent bitterhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
