Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kringströdd — å, nog får han lätt att finna henne alltid!»
Denna tanke kom honom att för hundrade gången beundra
de sluga knep, genom vilka han skyddat sig mot upptäckt
— ja, än mera, till och med mot misstankar.
»Nästan alltid i sådana här saker finns det någon liten
detalj, som förbisetts, något eländigt litet spår eller tecken
som den skyldige lämnat efter sig, och så följer upptäckten;
men här finnes ej den minsta aning av ett spår kvar. Inte
mer än en fågel lämnar efter sig, när den flyger genom luften
— ja, genom mörka natten, kan man säga. Den man, som
kan spåra en fågel genom luften i mörkret och leta rätt
på den fågeln, det vore mannen att spåra upp mig och finna
reda på domarens mördare — någon annan behöver ej göra
sig besvär. Och en sådan sak har stackars
Pundhuvud-Wilson, av alla människor i hela världen, fått att taga hand om!
Gud, det skall bli riktigt rörande lustigt att se honom treva
och leta efter den där kvinnan, som inte finns till, under
det att rätta personen sitter mitt framför näsan på honom
hela tiden!» Ju mera han tänkte på ställningen, dess mer
greps han av dess humor. Slutligen sade han: »Jag skall
aldrig låta honom få slippa höra talas om den där kvinnan.
Varenda gång jag träffar honom i sällskap, skall jag fråga
honom, med den där oskyldiga, vänliga tonen som retade
honom så väldigt när jag frågade hur hans ofödda
advokatpraktik artade sig: ’Har ni fått fatt på henne än — vasa’,
Pundhuvud?» Han hade lust att skratta, men det skulle ej
ha varit passande; det fanns folk runt omkring honom, och
han sörjde sin farbror. Han kom överens med sig själv om
att det skulle vara en bra förströelse att titta in hos Wilson
den kvällen och se honom gräma sig över sitt olyckliga mål
och kittla honom då och då med ett eller par retsamma ord
av medkänsla och medlidande.
Wilson ville icke ha någon kvällsmat, han hade ingen
aptit. Han tog fram alla sina fingeravtryck av flickor och
kvinnor i sin samling och grubblade melankoliskt över dem
en timme eller mer, i det han försökte inbilla sig, att den där
besvärliga flickans märken funnos där någonstans och blivit
förbisedda. Men det var ej så. Han drog sin stol tillbaka,
knäppte samman händerna bakom nacken och överlämnade
sig åt slöa och ofruktbara funderingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
