Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tom Driscoll tittade in, en timme efter mörkrets inbrott,
och sade med ett älskvärt skratt, i det han tog en stol:
»Hallå, jag tror att vi ha gått tillbaka till de dagar
då vi voro försummade och obemärkta för att söka tröst?»
och han tog upp en av glasskivorna och höll den mot ljuset
för att granska den. »Se så, muntra upp sig, gubben, det
tjänar ingenting till att tappa sugen och återgå till de här
barnsligheterna bara för att den här stora solfläcken driver
över ert sprittnya skrivbord. Det går över, och ni kommer
nog på rätt stråt igen» — och han lade ned glaset. »Trodde
ni, att ni kunde vinna alltid?»
»Å, visst inte», sade Wilson med en suck, »men jag
kan icke tro, att Luigi dödade er farbror, och jag är mycket
ledsen för hans skull. Det gör mig olycklig. Och ni skulle
känna det på samma sätt, Tom, om ni inte hade en fördom
mot de här unga männen.»
»Jag vet inte det», och Toms uppsyn mörknade, ty hans
minne kom tillbaka till utsparkningen. »Jag är ingen välvilja
skyldig dem, då man tänker på hur den mörke behandlade
mig den där kvällen. Men det må vara fördom eller inte,
Pundhuvud, så tycker jag inte om dem, och då de få vad de
förtjäna, kommer ni inte att finna mig bland de sörjande.»
Han tog upp en annan glasskiva och utropade:
»Kors, här är gamla Roxys bomärke! Tänker ni smycka
de kungliga palatsen med avtryck av niggertassar också? Att
döma efter datum på etiketten, så var jag sju månader
gammal när det här togs, och hon höll på att amma mig och sin
lilla niggerunge. Det är en linje här rakt över hennes tumme.
Vad beror det på?» Och Tom räckte glasskivan åt Wilson.
»Det är vanligt nog», sade den uttråkade mannen. »Ärr
efter att hon skurit sig eller en rispa, vanligen.» Och han
tog likgiltigt glasskivan samt lyfte den mot lampan.
Allt blod sjönk plötsligt från hans ansikte, hans hand
darrade, och han stirrade på den blanka ytan framför sig
med en lika glasartad blick som ett liks.
»Vad i himlens namn fattas det er, Wilson? Håller ni
på att svimma?»
Tom skyndade efter ett glas vatten och räckte honom det,
men Wilson ryggade darrande tillbaka från honom och sade:
»Nej — nej — tag bort det!» Hans bröst föll och sjönk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
