- Project Runeberg -  För mycket guld och andra berättelser från Klondyke /
136

(1917) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bastard

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

136

pravation. Det fanns mycket ondt och mycken styrka
hos Bastards förfäder, och eftersom han var kött af
deras kött och ben af deras ben, hade han fått
alltsammans i arf. Och så kom Svarte Leclère och lade sin
tunga hand på detta stycke pulserande valplif, och han
pressade och tryckte och formade det tills det blef en
stor ilsken best, slug i kanaljen, frustande af hat,
bakslug, illvillig och elak som en afgrundsande. Med
en lämplig husbonde kunde Bastard ha blifvit en
vanlig duktig slädhund. Men han fick aldrig tillfälle till
det. Leclère befäste honom endast i hans medfödda
ondska.

Historien om Bastard och Leclère är en historia
om ett ständigt krig — fem grymma, skoningslösa år,
af hvilka deras första möte är en träffande bild. Jag
vill till en början säga att det var Leclères fel, ty
han hatade med förnuft och intelligens, medan den
långbenta, otympliga valpen endast hatade blindt och
instinktmässigt, utan reson eller metod. Från början
förekommo inga raffinerade grymheter — dessa skulle
komma senare — utan endast simpelt stryk och rå
brutalitet. Under en af dessa afstraffningar fick Bastard
sitt ena öra skadadt. Han återfick aldrig väldet öfver
de slitna musklerna och örat hängde ständigt och
slan-kade, för att han skulle behålla sin plågare i minne.
Och han glömde ingenting.

Hans valptid var en period af dåraktig upproriskhet.
Han drog alltid det kortaste strået, men han slog igen,
därför att det var hans natur att slå igen. Och det var
omöjligt att kufva honom. Hur gällt han än gläfste
af smärta under piskans och påkens upprepade slag,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:15:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/mycketguld/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free