Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bastard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
»Bevare mig!» upprepade missionären gång på
gång.
»Men hvarför rymmer han inte ifrån er?»
Fransmannen höjde på axlarna på det särskilda
sätt, som är så karaktäristiskt för hans ras och som
kan betyda allt möjligt från och med total okunnighet
till och med obegränsad kunskap.
»Och hvarför dödar ni honom inte då?»
Återigen en axelryckning.
»Mon père», sade Leclère efter en paus, »tiden
är inte inne ännu. Han är en genuin djäfvul. Någon
gång kommer jag att krossa honom i smulor. Någon
gång. Bon!»
Så kom en dag, då Leclère tog sina hundar med sig
och gick med båt till Förty Mile och därifrån vidare
till Porcupine, där han tog anställning hos P. C.
kompaniet och gick ut på upptäcktsfärder under största
delen af året. Därefter begaf han sig uppåt Koyokuk
till det öfvergifna Arctic City och kom sedan
drifvande tillbaka från läger till läger utmed Yukon.
Under dessa långa månader fick Bastard en grundlig
tuktan. Han utstod mycken tortyr, i synnerhet
hungerns, törstens, eldens och det värsta af allt: musikens
tortyr.
I likhet med de öfriga af sitt släkte tyckte han
icke om musik. Den förorsakade honom en ytterlig
vånda, pinade hvarje nerv, sönderslet hvarenda fiber
i hans varelse. Den förmådde honom att utstöta långa,
ulflika tjut, som då vargarna höja sin klagosång mot
stjärnorna under kalla nätter. Han kunde omöjligt
låta bli att tjuta. Det var hans enda svaghet under
kampen med Leclère, och denna svaghet var hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
