Note: This work was first published in 2000, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Ett svenskt böjningsmönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den, oaktadt jag skämtat med Akademien.
Och så slungade jag ut Dikterna!
Men nu när kalken är drucken, pligten är fylld! De sårade räknade och vännerna borta! Och när jag börjar se på resultatet för dem jag slogs för - (Jag var ju öfverklass och behöfde aldrig fakta för min ställning!) så kommer tviflet: har jag gagnat dem?
Nej! Ty, i den stund jag satte mig att skrifva något likgiltigt, (psykologi eller naturskildring), så skulle man säga: han har tröttnat på striden; han gör som idealisterna skrifver vackert och vill räcka handen.
Hvarför har jag skrifvit detta nu? Kanske derför att jag kände ett behof att klargöra min ställning innan jag går in i en ny märklig epok i mitt lif, kanske ett behof att visa mig bättre än jag (icke är) blifvit skildrad, jag vet inte.
Den strid jag nu går till mötes är i så stor skala att den måste åstadkomma en skakning i hela min existens. (BREV V, s 109-111.)
Så är det. Plikten att inte bli omtyckt. Inte fin. Och det intressanta är att vi på vår kant därför kunde se Strindberg som föredöme inte bara då när han av den korrekt tänkande kritiken ansågs ha avvikit från vägen utan när alla de radikala och de "unga" förfasade sig. Hellre in med honom på Orfila och låta honom plågas än behöva se honom anpassa sig till det anständiga Sverge där gudakärngar och
gudagubbar ränna yra efter skygd, hängsla byxor, knyta stubbar för att dölja skrumpen blygd!
Men denna hans upproriskhet var inte bara individuell. Upproriskheten var social. Den var därtill ett uppror mot själva tillvarelsen. Ett uppror mot ett helvetes samhälle.
Oavsett vilken reformpedagogik och vilken experimentskola vi än skickades till är vi många som upplevt skolan just så som Strindberg beskrev den:
Detta hindrade icke att skoltiden, den första, betraktades som en lärotid för helvetet och icke för livet; att lärarne föreföllo vara till för att pina, icke straffa, att hela livet låg som en tryckande tung mara dag och natt, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
