Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioåttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I början, då jag nyss kommit ut från ljuset, kunde
jag inte se någonting, men jag hörde matroserna
vid nagelbänken och styrmannen gräla och ropa
kommandorop. Men jag kände till manövern. Med
klen besättning, i den sista höga sjögången efter
en avtagande storm, med klippor och ödeläggelse i
lä, skulle Helsingör nu vända. Vi hade gått för
under-märssegel och en revad fock hela natten. Det
första mr Pike gjorde, sedan han fått över rodret,
var att brassa fyrkant. Sedan vindtrycket sålunda
minskats akterut, kunde aktern lättare svänga mot
vinden, medan vindtrycket på förseglen kom bogen
att falla av.
Men det tar tid att göra en fördevindsvändning
med få segel och i stark sjögång. Långsamt,
mycket långsamt kände jag vinden ändra riktning mot
min kind. Disig i början lyste månen allt klarare,
då de sista trasorna av ett ilande moln gledo undan
från den. Jag tittade förgäves efter något land.
»Storebrassarna! Allesammans! Raska på!»
ropade mr Pike, i det han själv rusade i spetsen för
dem. Och besättningen sprang verkligen. Aldrig
under dessa månader hade jag sett den visa en
sådan raskhet och energi.
Jag gick till ratten, där Tom Spink stod. Han
såg mig ej. Med ena handen fasthållande den
orörliga ratten lutade han sig åt ena sidan och stirrade
som förhäxad. Jag följde riktningen av hans ögon
mellan navigationshytten och krysskoten på babords
sida och ut över ett hav med vågberg, som voro
mycket otydliga i månskenet. Och nu såg jag det!
Helsingörs akter slungades upp skyhögt, och
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
