Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När gudarna skratta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De hade lekt med hennes eld och hade ej blivit
brända. De voro osårbara. De voro själva gudar,
kunde skilja godt från ondt och smakade ej på
trädets frukt. »Är det så man blir en gud?» frågade
jag mig själv. »Jag är en padda», sade jag. »Om
inte mina ögon vore tilltäppta med gyttja, skulle
jag ha bländats av det under jag bevittnat. Jag
har blåst upp mig med min klokskap och tillåtit
mig att fälla dom över gudarna.»
»Men även i denna min sista klokskap tog jag
miste. De voro inga gudar. De voro man och
kvinna — mjuk lera som suckade och trånade,
genomsprängda av begär, utnötta av svagheter som
■gudarna ej ha.»
Carquinez avbröt sin berättelse för att rulla en
ny cigarrett och skratta bittert. Det var intet
vackert skratt, det var som en djävuls hån, och det
svingade sig upp över och toppred stormen vars
dån trängde dämpat till våra öron från den
brakande yttervärlden.
»Jag är en padda», sade han urskuldande. »Iiur
skulle de kunna förstå? De voro artister och inga
biologer. De förstodo sig på leran i ateljén, men
de förstodo ej den lera varav de själva voro gjorda.
Men det måste jag erkänna — de spelade högt.
Aldrig1 hade det spelats ett sådant spel, och jag
tvivlar på att det någonsin kommer att spelas ett
sådant spel.
»Aldrig ha älskande befunnit sig i en sådan extas
som de. De hade ej dödat Kärleken med kyssar.
De hade givit honom liv genom försakelser. Och
genom försakelse hetsade de honom tills han var
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
