Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der Hannibal slog den romerske consuln Flaminius. Jag fick
försaka att på närmare håll se dess klassiska stränder och besöka den
bäck, hvilken af bönderna i trakten ännu kallas »Sangninctto» eller
blodbäcken till minne af det blodbad, som der anstäldes bland de
slagne romarne.
Längre fram passerades Cittå della Pieve. Der föddes Pietro
Perugino, stiftaren af den umbriska målarskolan, hvilken utslocknade
efter en hög grad af blomstring, sedan hon gifvit lifvet åt — Rafael.
Till middagen framkommo vi till en liten stad vid namn Ficulle,
sista sydliga stationen på den jembana, som nu är under byggnad
mellan Firenze och Roma. E11 eländig måltid med onjutbara
matvaror och odrickbart vin serverades i en krog, som påminde om de
sämsta svenska gästgifvaregårdar, och först när vagnen åter kommit
i gång, solen börjat skina och utsigterna öfver trakten börjat vidga
sig, försvann iifven det moln, som sänkt sig öfver lynnena.
1 många krokar och under jemn stigning uppåt sträfvade vi
uppför berget till den högsta punkten, »La Croce», utmärkt af ett
högt svart träkors på den kala toppen. Skogar hade vi framför och
bakom oss; men i jemnbrcdd med bergshöjden, från hvilken vi nu
rullade ned, lopp en djup och långsträckt dal med de besynnerligaste
vulkaniska bildningar, och i bottnen på den flöt floden Paglia,
någorlunda bred, men grund och full af sandrefiar som nästan alla
italienska floder. Ju mera solen sjönk, dess hastigare rullade vi ned i
dalen och dess herrligare blef nejden, l^kskog, gröna ängar och
vingårdar, der rankorna dignade under välsignelsen, omvexlade i ljuHig
mångfald.
Plötsligen vid en öppning mellan kullarno kunde vi se målet för
vår färd, staden Orvieto med tinnar och torn. En sådan belägenhet
kan man knapt föreställa sig. I södra ändan af den långa dalen
ligger en bergknalle af vulkaniskt ursprung, uppstickande som en ö
ur hafvet, fullkomligt fri och sjelfständig, med lodräta sidor och plan
uppe på höjden. Der ofvanpå ligger Orvieto, och huru vi skulle
komma dit, kunde jag icko begripa, när jag nedifrån dalens botten
blickade upp mot den stupando orimligt höga klippväggen. Det gick
likväl i sakta mak, efter en timmas färd på en väg med oupphörliga
Kviiugningar, uthuggen i klippan; när kyrkklockorna med sina
klämt-ningar hel.sade den nedgåendo solen, höllo vi vårt intåg i denna
miirkviirdiga stad, i hvilken trettiotvå påfvar fordom residerat, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
