Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 20 —
jag vet att flickor i Grekland och Rom ofta skrifva i sanden bekännelser,
som deras läppar ej vilja uttala. Men gissa, hvad hon hade ritat?»
»Om det är något annat, än jag trodde, kan jag inte gissa.»
»En fisk.»
»Hvad säger du?»
»Jo, en fisk. Hvad menade hon med det — att kallt blod flyter i
hennes ådror? Jag kan ej tyda det, men du, som har kallat mig en
knopp på lifvets träd, skall helt säkert kunna förstå tecknet.»
»Carissime! Fråga Plinius om sådant. Han känner till fiskarna.»
Då de kommo in i de trånga gatorna, afbröts vidare samtal, ty
människornas sorl hindrade dem.
Från Vicus Apollinis veko de af in på Boarium och kommo så till
själfva Forum Romanum, hvarest vackra dagar före solnedgången hopar
af sysslolösa människor samlades för att ströfva omkring i pelarraderna,
för att berätta och få höra nyheter, för att se berömda personer bäras
förbi i sina bärstolar, och slutligen för att gå och titta in i juvelbodarna,
i boklådorna, i hvalfven, där mynt växlades, i bodarna för siden, brons
och alla dessa saker som uppfyllde de byggnader, hvilka upptaga den
del af torget, som ligger midt emot Capitolium.
En del af Forum, alldeles under Capitoliums klippa, låg redan i
mörker, men tempelkolonnerna, belägna högre upp, tycktes guldfärgade
i solskenet och mot den blå himmelen. De som lågo längre ned kastade
långa skuggor på marmorplattorna. Hela platsen var så full af pelare
öfverallt, att blicken förlorade sig ibland dem som i en skog.
Dessa byggnader och pelare tycktes alldeles sammanblandade utan
ordning. De tornade sig öfver hvarandra, de sträckte sig ut till höger
och vänster, de sträckte sig upp i höjden, och de smögo sig efter
Capitoliums murar. Några af dem slöto sig till andra, som trädstammar,
större och mindre, tjockare och smalare, guldgula och hvita, än
blommande under löfverk, än omgifna af joniska snirklar, än slutande med
en enkel dorisk fyrkant. Öfver denna pelarskog glänste färgade triglyfer.
Från tympanerna framstodo uthuggna gudagestalter, från taken tycktes
de gyllene fyrspannen med sina vingar färdiga att flyga genom rymden
ut i den blå dömen, som stilla hvilade öfver den rörliga tempelgården.
I torgets midt och längs dess kanter gick det fram en ström af
människor, stora hopar passerade under hvalfven på Julius Cæsars basilika;
andra sutto på trappstegen till Castor och Pollux eller gingo rundt Vestas
tempel. Mot den stora bakgrunden af marmor liknade de mångfärgade
svärmar af fjärilar och skalbaggar.
Ofvanifrån ned på de ofantliga trapporna, från sidan af templet,
helgadt åt Jupiter Optimus Maximus, kommo nya skaror; vid
talarstolen lyssnade de på tillfälliga talare; här och där hördes rop från
krämare, som sålde frukt, vin eller vatten uppblandadt med fikonsaft.
Kvacksalfvare bjödo ut undergörande läkemedel, spåmän spådde 0111
dolda skatter, drömtydare gåfvo prof på sin konst. Här och där i vimlet
af prat och rop blandades ljud från den egyptiska sistran, från
stränginstrument och grekiska flöjter. Allt emellanåt kommo sjuka, fromma ocli
sörjande med offer till templen. Midt i folkmassan sutto flockar af
dufvor på stenskifvorna, begärliga efter kornet, som ströddes ut åt dem,
än flygande upp med ett doft ljud af sina vingar, än sänkande sig ned
igen till platser, som för ögonblicket blefvo tomma på folk. Då och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
