- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
107

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 107 —

Greken räckte ut den ena handen, med den andra gjorde han en
gest, som då man räknar pengar.

»Sådana äro tiderna, herre,» sade han med en suck.

»Du vill således bli åsnan,» sade Petronius, »som eröfrade
fästningen med guldpåsar!»

»Jag är endast en fattig filosof,» sade Chilo ödmjukt, »ni har
guldet.»

Vinicius kastade till honom en börs, som greken fångade i luften,
fastän han hade mist två finger på höger hand.

Så lyfte han upp hufvudet och sade:

»Jag vet mer, herre, än du tror. Jag kom icke hit tomhändt. Jag
vet att Aulus ej bortfört jungfrun, ty jag har talat med hans slafvar.
Jag vet, att hon ej är i det kejserliga palatset, ty alla äro sysselsatta
med kejsarens dotter. Och kanske jag gissar, hvarför ni hellre vilja ha
min hjälp att söka henne, än bistånd från vakten och kejsarens soldater.
Jag vet, att hon fått hjälp vid sin flykt af en tjänare — en slaf från
samma land som hon. Han kunde ej få bistånd af andra slafvar, ty
alla slafvar hålla ihop, och vilja ej göra något mot dina slafvar. Endast
en trosförvant kunde hjälpa honom.»

»Hör du, Vinicius,» inföll Petronius. »Har jag ej sagt dig detsamma
ord för ord’?»

»Det är en stor ära för mig,» sade Ghilo. »Jungfrun, herre,» fortfor
han, »dyrkar utan tvifvel samma gud som tillbedes af den mest dygdiga
bland Roms kvinnor, matronan Pomponia. Jag har också hört, att
Pomponia misstänkts i sitt eget hus för att tillbedja någon slags
främmande gud, men jag kunde ej få reda på af slafvarna, hvad för en gud
det är och hvad lärans bekännare kallas. Om jag finge veta det, skulle
jag gå till dem, blifva den mest nitiske af dem och vinna deras
förtroende. Men du, herre, som jag vet har tillbragt några dagar i den
ädle Aulus’ hem, kan du ej gifva mig någon underrättelse om dem.»

»Nej,» sade Vinicius.

»Ni hafva mycket frågat mig om olika ting, ädle herrar, och jag
har svarat. Tillåt nu mig göra en fråga! Har du, ärade tribun, ej sett
någon bild, något tecken, någon amulett på Pomponia eller din
gudomliga Lygia? Har du ej sett dem göra tecken till hvarandra, möjliga att
förstå för dem allenast?»

»Tecken? Vänta! Jo, jag såg en gång, att Lygia ritade en fisk
i sanden.»

»En fisk? Åhå! Gjorde bon det en eller flera gånger?»

»Endast en gång.»

»Ar du säker på, herre, att hon ritade en fisk?»

»Ja,» svarade Vinicius helt nyfiken. »Gissar du hvad det betyder?»

»Om jag gissar!» utbrast Chilo. Och bugande sig till farväl, tillade
ban: »Må lyckan lika strö öfver eder sina gåfvor, ädle herrar!»

»Säg till att du får en mantel!» sade Petronius åt honom, då
han gick.

»Odysseus tackar dig å Thersites’ vägnar,» sade greken och bugande
sig än en gång gick han ut.

»Hvad säger du om denne ädle lärde?» frågade Petronius.

»Att han skall finna Lygia,» svarade Vinicius glädjestrålande, »men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free