- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
141

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX - XX

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 141 —

»Jag vet det. Men jag tänker infinna mig väl insvept, och råder
dig att uppträda på samma sätt, eljest skrämma vi fåglarna.»

De började också snart göra sig i ordning, ty mörkret hade fallit
på. De satte på sig galliska mantlar med hättor och togo facklor, och
Vinicius beväpnade dessutom sig själf och sin följeslagare med korta,
böjda knifvar. Chilo satte på sig en peruk, som ban anskaffat på vägen
från Euricius, och så gingo de, skyndande sig för att hinna den aflägsna
nomentanska porten, innan den stängdes.

TJUGONDE KAPITLET.

De gingo genom Vicus Patricius till den forna viminaliska porten,
nära den plats, hvarest sedermera Diocletianus byggde magnifika
badhus. De gingo förbi lämningarna af Servius Tullius’ mur, öfver allt
ödsligare platser och nådde slutligen Via Nomentana. De veko nu af
åt vänster och befunno sig bland kullar och sandgropar, och här och
där sågo de begrafningsplatser.

Emellertid hade det blifvit alldeles mörkt, och eftersom månen ännu
ej gått upp, skulle det blifvit svårt för dem att leta sig fram, om icke,
som Chilo förutsett, de kristna själfva visat vägen.

Ty till höger och vänster och framför dem syntes mörka gestalter,
som försiktigt letade sig väg mellan sandgroparna. Några af dessa
människor buro facklor, men sökte dock dölja sig så mycket som
möjligt med sina mantlar, andra, som bättre kände vägen, gingo i mörkret.
Vakten på stora landsvägen och landtbor, som återvände hem från
staden, togo tydligen dessa nattvandrare för arbetare, som gingo till
sandgroparna, eller dödgräfvare, hvilka stundom hade fester om natten.
Men ju längre framåt den unge patriciern och hans följeslagare kommo,
desto flera blefvo facklorna, som lyste, och vandrarnas antal blef allt
större. Somliga af dem sjöngo med låg röst sånger, som tycktes Vinicius
belt sorgliga.

Ibland nåddes hans öra af ett lösryckt ord eller mening ur sången,
som till exempel: »Stå upp, du sofvande!» eller »Statt upp från de
döda!» och ibland åter upprepades Kristi namn af män och kvinnor.

Men Vinicius ägnade ringa uppmärksamhet åt orden, ty den tanken
rörde sig inom honom, att en af dessa mörka gestalter kunde vara
Lygia. Några, som passerade tätt förbi honom, sade: »Frid vare med
dig!» eller »Ära vare Kristus!», men han blott greps af oro, och hans
hjärta började slå häftigare, ty det tycktes honom, att han hörde Lygias
röst. Gestalter eller rörelser lika hennes skymtade oupphörligt fram för
honom i mörkret, och först då han öfvertygat sig om att han gång efter
annan tagit miste, lugnade han sig.

Vägen tycktes honom lång. Han kände fullkomligt till trakten, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free