- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
181

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 181 —

Men högt sade han:

»Slaf!»

Ursus lyfte upp hufvudet och nästan vänligt leende sade han:

»Gud gifve dig en god dag och god hälsa. Men jag är en fri man
och ingen slaf.»

Dessa ord voro rätt angenäma att höra för Vinicius, som ville fråga
Ursus om Lygias födelseort, ty det var behagligare för hans romerska
och patriciska stolthet att tala med en fri, fast lägre stående man, än
med en slaf, som hvarken lagen eller det allmänna åskådningssättet
tillerkände något människovärde.

»Tillhör du således icke Aulus?»

»Nej, herre. Jag tjänade Callina liksom hennes moder af fri vilja.»

Han lutade sig åter ned öfver härden och blåste på kolen, öfver
hvilka han lagt ved. Då ban slutat, såg han upp och sade:

»Hos oss ha vi ej slafvar.»

»Hvar är Lygia?» frågade Vinicius.

»Hon har gått ut, och jag skall reda i ordning en måltid åt dig.
Hon vakade öfver dig hela natten.»

»Hvarför aflöste du henne ej?»

»Emedan hon ville vaka, och jag måste lyda.»

Ursus ögon fingo ett dystert uttryck, och efter ett ögonblick
sade ban:

»Om jag ej hade lydt henne, skulle du ej ha lefvat nu.»

»Är du ledsen öfver att du ej dödade mig?»

»Nej, herre, Kristus har befallt oss att ej döda.»

»Men Alacinus och Croton?»

»Jag kunde inte handla annorlunda,» mumlade Ursus. Och han
såg ångerfullt på sina händer, som förblifvit hedniska ännu, fastän hans
själ hade tagit korset. Han ställde en kruka på härden och stod och
stirrade tankfullt in i elden.

»Det var ditt fel, herre,» sade ban slutligen. »Hvarför lyfte du din
hand mot henne, en konungadotter?»

Vinicius’ stolthet blossade upp öfver att en icke patricier och barbar
icke blott vågade tala så förtroligt till honom, utan äfven klandra honom.
Ännu ett af dessa ovanliga och otroliga ting hade han nu fått se. Men
ban var matt och svag och hade inga slafvar där att utföra hans vilja,
därför behärskade ban sig, isynnerhet som en önskan att få höra
något om Lygias lif tog öfverhanden.

Och då ban således hade lugnat sig, frågade han om lygiernas krig
mot Vannius och sveverna. Ursus var glad att få prata, men kunde ej
tillägga mycket nytt till det Aulus en gång berättat. Ursus hade ej
varit med i kriget, ty han hade åtföljt gisslan till Atelius Histers
läger. Han visste blott, att lvgierna slagit sveverna och jazvgierna, men
att deras höfding fallit för jazvgiernas pilar. Genast efter det de fått
veta, att ett af deras grannfolk satt gränsskogen i brand, återvände de
skyndsamt för att hämnas, och gisslan blef kvar hos Atelius, som först
befallde, att dem skulle bevisas kungliga ärebetygelser. Men så dog Lygias
mor Den romerske befälhafvaren visste ej hvad han skulle göra med
barnet. Ursus ville återvända med henne till sitt eget land, men vägen
var osäker för vilda djur och kringströfvande horder. Då de fingo höra
att en lygisk beskickning besökt Pomponius, erbjudande honom hjälp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free