Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 100 —
och lians ansikte strålade upp, fylldes hon aT glädje. En dag hade hon
sett spår af tårar i hans ögon, och för första gången kom den tanken
öfver henne att torka bort dem med kyssar. Och hon grät hela natten,
förskräckt öfver sina tankar och full af själfförakt.
Han var så tålig, som 0111 ban gjort ett heligt löfte att vara det.
Då lians ögon stundom flammade till af egensinne, själfviskhet och vrede,
betvang han sig fort och säg oroligt på henne, som för att bedja om
förlåtelse. Detta gjorde ändå större verkan på henne. Aldrig hade hon
en sådan förnimmelse af att vara älskad som då, och hon kände sig
på en gång skyldig och lycklig. Vinicius hade också ändrat sitt sätt.
Det var mindre stolthet i hans samtal med Glaucus. Han kom oftare
ihåg, att till och med denne fattige slaf, som skötte honom, och den
främmande kvinnan, gamla Miriam, som passade upp pä honom, och
Cripus, ständigt försjunken i bön, dock voro människor. Han var själf
förvånad öfver dessa tankar, men hade dem i alla fall.
Men Nazarius kunde han icke tåla, ty ban hade tyckt sig märka,
att den unga spolingen hade vågat förälska sig i Lygia. Han hade
visserligen länge tvingat tillbaka sin motvilja, men en dag, då Nazarius
gaf henne två vaktlar, som han köpt på torget för egna förtjänta
penningar, bröt det gamla romarblodet inom Vinicius ut, den stolthet, inför
hvilken den, som kommit inflyttande från ett främmande folk, hade
mindre värde än den obetydligaste mask. Då han hörde Lygias
tacksägelser. blef han alldeles blek, ocli då Nazarius gick lit för att skaffa
vatten åt fåglarna, sade ban:
>Lygia, kan du tåla, att ban ger dig gåfvor? Vet du icke, att
grekerna kalla folk af hans stam för judiska hundar?»
»Jag vet ej, hvad grekerna kalla dem, men jag vet, att Nazarius är
kristen och min broder.»
Hon såg förvånad och ledsen på Vinicius, ty han hade gjort henne
ovan vid dylika utbrott, och ban bet ihop tänderna för att icke säga
henne, att han skulle ha velat låta piska en sådan broder eller sända
honom som compedilus*" att gräfva i hans sicilianska vingårdar. Han
behärskade sig dock, tvang tillbaka sin vrede, och först efter en stund
sade han:
»Förlåt mig, Lygia För mig är du konungadottern och Plautius’
fosterbarn.» Och han ödmjukade sig så, alt då Nazarius åter kom in
i rummet, lofvade han honom, att då han återvände hem, skulle han
gifva honom ett par påfåglar och flamingos, af hvilka han hade en hel
trädgård full.
Lygia förstod hvad sådana segrar öfver hans eget jag måste kosta
honom, och ju oftare han vann dem, desto mer vann ban hennes hjärta.
Men lians förtjänst med afseende på Nazarius var dock mindre än hon
trodde. Vinicius kunde förarga sig ett ögonblick, men han kunde icke
vara svartsjuk pä honom. I själfva verket betydde Miriams son i hans
ögon icke stort mer än en hund, och för öfrigt var ban ett barn ännu, som,
om han älskade Lygia, gjorde det omedvetet och slafviskt. Svårare
strider måste den unge tribunen utkämpa mot sig själf med anledning
af den vördnad, hvarmed dessa människor hvilade Kristi namn och lära.
Och just i det fallet försiggingo underliga ting med Vinicius.
* En man, som arbetar med sammankedjade fötter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
