Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 205 —
är alldeles nog! Det är en fördärflig och vedervärdig sekt, dessa kristna.
Har du försökt att skaka ifrån dig din nedstämdhet, och njuta litet af
lifvet?»
»Ja,» svarade Vinicius.
»A, förrädare!» sade Petronius skrattande, »nyheter spridas fort
genom slafvar, du har lockat Chrysothemis ifrån mig!»
Vinicius gjorde en åtbörd af leda.
»Jag tackar dig i alla fall,» sade Petronius. »Jag skall skicka henne
ett par pärlbroderade tofflor. På mitt älskarespråk betyder det: Gå!
Jag är skyldig dig dubbel tacksamhet — för det första mottog du icke
inin Eunice ocli för det andra har du befriat mig från Chrysothemis.
Hör på! Du ser framför dig en man, som stigit tidigt upp, badat, varit
med om fester, ägt Chrysothemis, skrifvit satirer, och till och med
stundom blandat prosan med poesi, men som har varit lika utledsen
som kejsaren och ofta ur stånd att frigöra sig från dystra tankar. Och
fattar du, hvarför det varit så? Jo, därför att jag på afstånd sökt det,
som var nära. En vacker kvinna är alltid värd sin vikt i guld, men
om hon därtill älskar, är hon helt enkelt oskattbar. En sådan kvinna
kan du icke köpa med alla Verres’ rikedomar. Och nu säger jag till
mig själf: jag vill fylla mitt lif med lycka, som jag fyller en bägare med
det kostbaraste vin, jorden har frambragt, och jag skall dricka, tills
mina händer falla maktlösa ned och mina läppar hvitna. Hvad som än
händer, kommer det mig ej vid, det är min senaste filosofi.»
»Du liar alltid förkunnat den, det är ingenting nytt.»
»Den har blifvit verklighet nu!»
Då han sagt detta, ropade han på Eunice, som kom in, klädd i
hvitt — icke den forna slafvinnan längre, utan en gudinna af kärlek
och lycka.
Petronius öppnade sin famn mot henne och sade:
»Kom!»
Hon sprang fram till honom, och sittande i hans knä, lade hon
armarna om hans hals och lutade sitt hufvud mot hans bröst. Vinicius
såg, hur en purpurvåg steg på hennes kinder, och ögonen liksom
betäcktes af en slöja. De bildade en härlig grupp af kärlek och lycka.
Petronius räckte ut handen mot en flat skål, sotn stod på ena sidan på
ett bord, och tog en handfull violer, som han strödde öfver Eunices
hufvud, skuldrar och hela dräkt. Han slog undan tunikan från hennes
armar och sade:
»Lycklig den som likt mig liar funnit kärleken innesluten i en
sådan gestalt! Stundom tyckes det mig, att vi äro två gudar. Se själf!
Har Praxiteles, Miron, Skopas eller ens Lysias skapat härligare linjer?
Eller finns det på Paros eller i Pentelicus en sådan marmor som denna,
varm, rosig och full af kärlek? Det finns folk, som kyssa skålens kant,
men jag föredrager att söka efter fröjder, där de verkligen finnas.»
Han förde sina läppar längs hennes hals och skuldra. Hon
öfver-fors af en skälfning, hennes ögon än slöto sig och än öppnades med
ett uttryck af outsäglig tjusning. Efter ett ögonblick lyfte Petronius
upp hennes formsköna hufvud och sade, vänd till Vinicius:
»Betänk nu, hvad de dystra kristna äro i jämföralse med detta!
Och om du icke inser skillnaden, så gå till dem. Men denna syn skall
böta dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
