Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 214 —
Från skogsdungarna vid stranden och från fantastiska byggnader,
uppförda för dagen och dolda i snåren, ljöd musik och tonade sång.
Hela trakten gaf genljud, snåren gåfvo genljud, ekot bar ljudet af horn
och trumpeter vida omkring. Kejsaren själf var förvånad, där han satt
med Poppæa vid sin ena sida och Pythagoras vid den andra, och
förvånades än mer, då unga slafvinnor uppträdde som siréner, betäckta
med ett slags gröna nät, som skulle föreställa fjäll, och han sparade
icke på loford åt Tigellinus. Men af gammal vana såg han efter
Petronius och ville af »arbiter» höra hans mening. Denne tycktes helt
likgiltig, ända till dess han på en direkt fråga svarade:
»Jag menar, o härskare, att tio tusen nakna jungfrur göra mindre
intryck på mig än en.»
Men denna »flytande fest» behagade kejsaren, ty det var något nytt.
Dessutom serverades sådana utsökta maträtter, att Apicius med all sin
inbillningskraft skulle hafva erkänt sin underlägsenhet vid åsynen af
dem, och viner af så många slag, att Otho, som begagnade åttio sorter,
skulle hafva dolt sig under vattnet af blygsel, om han varit vittne till
öfverdådet på denna fest. Jämte kvinnor voro samtliga kejsarens
förtrogne till bords, och Vinicius öfverträffade alla genom sin skönhet.
Förr hade hans gestalt och ansikte alltför starkt visat soldaten. Men
nu hade de själslidanden och fysiska smärtor, han genomgått, utjämnat
dragen, som om mästarens lätta hand farit öfver dem. Hans hy var
icke längre fullt så mörk, men den gula, numidiska marmorglansen fanns
dock kvar. Hans ögon hade blifvit större och mera drömmande. Hans
kropp bibehöll sina forna, kraftiga linjer, liksom gjorda för vapen, men
på denna soldatgestalt satt hufvudet af en grekisk gud, eller åtminstone
en förfinad patricier. Då Petronius sagt, att ingen af de förnäma
damerna vid kejsarens hof skulle vare sig vilja eller kunna motstå Vinicius,
talade han sant. Alla sågo nu på honom, Poppæa icke undantagen, ej
heller vestalen Rubria, som kejsaren velat se vid festen.
Viner afkylda i snö, värmde snart gästernas hjärtan och hufvuden.
Båtar i skepnad af gräshoppor eller fjärilar sköto oupphörligt ut från
snåren vid stranden. Dammens blåa yta tycktes öfversållad af fjärilar.
Öfver båtarna kretsade dufvor eller fåglar från Indien och Afrika fästa
vid farkosterna medels blå snodder eller silfvertrådar. Solen hade
passerat nästan hela himlahvalfvet, men dagen var varm, nästan het, ehuru
man endast var i början af maj. Vattnet rördes af årorna, som sänktes
i takt med musiken, men i luften var ej en vindfläkt, träden stodo
orörliga liksom fördjupade i att lyssna och betrakta det, sotn försiggick
ute på vattnet. Flotten fördes fortfarande i cirklar omkring på dammen
med gäster, som blefvo allt mer druckna och bullrande.
Första delen af festen hade ännu icke gått till ända, förr än all
rangordning vid bordet upphörde. Kejsaren gjorde början, ty han reste
sig och befallde Vinicius, som satt vid sidan af Bubria att flytta sig.
Nero tog Vinicius’ plats och började hviska Bubria något i örat. Vinicius
befann sig vid Poppæas sida. Hon sträckte ut armen mot honom och
bad honom fästa hennes armring, som lossnat. Under det han med
något darrande händer gjorde detta, kastade hon en blick på honom
under sina långa ögonhår, en blyg blick, och skakade sina gyllene lockar
som till motstånd.
Emellertid blef solen större, rödare, och sjönk så småningom ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
