Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 215 —
bakom skogstopparna. Gästerna voro nu till största delen fullständigt
berusade. Flotten kom nu närmare stranden, där bland trädgrupperna
syntes människor, utklädda som fauner eller satyrer, som spelade flöjt,
säckpipa eller trumma, och grupper af llickor, som föreställde nymfer
och dryader. Mörkret toll på, hälsadt af drucknes skrän till Lunas ära.
Skogsdungarna upplystes emellertid af tusentals lampor. Från
lupa-narierna vid stranden strålade knippen af ljus. På terrasserna syntes
nya nakna gestalter — hustrur och döttrar ur förnäma romerska hem.
Med rop och åtbörder började de locka på gästerna. Slutligen lade
flotten till vid stranden. Kejsaren och hans följesmän, augustianerna,
försvunno bland trädgrupperna, spredos i tält och konstgjorda grottor
mellan källor och springbrunnar. Alla grepos af vanvett, ingen visste,
hvart kejsaren tagit vägen, ingen visste, hvilka som voro senatorer,
riddare, dansare eller musikanter. Satyrer och fauner jagade under höga
rop efter nymfer. De slogo ned lamporna med sina stafvar för att
släcka dem. I några delar af lunderna var mörkt. Men öfverallt hördes
skratt och rop, hviskningar och flämtande andedrag. Rom hade
sannerligen aldrig förr sett något liknande.
Vinicius var icke drucken som han varit på festen i Neros palats,
då Lygia var närvarande. Men han var uppeldad och bedöfvad af allt
hvad han såg och slutligen greps han af ett slags nöjesraseri. Han
sprang med de andra in i skogen för att se, hvilken af drvaderna tycktes
honom vackrast. Nya skaror svärmade oupphörligt omkring honom
med rop och sång, de förföljdes af fauner, senatorer, soldater, allt under
toner från musiken. Slutligen sprang han fram till ett band nymfer,
som anfördes af en Diana, för att närmare betrakta gudinnan. Plötsligt
nästan stannade hans hjärta, ty han tyckte sig i gudinnan, med
halfmånen på sin panna, igenkänna Lygia.
De omringade honom med ett vildt sorl, rusade i nästa ögonblick
bort igen, som en skock rådjur och önskade tydligen att han skulle
följa dem. Men han stod kvar andlös, med bultande hjärta, ty ehuru
ban såg, att Diana icke ens var lik Lygia, beröfvade honom det alltför
starka intrycket hela hans styrka. Och han greps af en våldsam längtan,
starkare än han någonsin förr känt, och kärleken till Lygia rusade till
hans hjärta i en ny, mäktig våg. Aldrig hade hon synts honom så kär,
så ren och älsklig som i skogen där, med dess vanvett och rasande
utsväfningar. Ett ögonblick förut hade han själf velat dricka ur bägaren
och taga del i detta skamlösa lössläppande af alla sinnen, nu fattades
ban af vedervilja och afsky. AH denna uselhet kväfde honom, han
behöfde luft och han ville se stjärnorna, som doldes af den rysliga
skogsdungens täta snår. Han ville fly därifrån, men han hade knappt tagit
ett steg, förrän en beslöjad gestalt stod framför honom, lade sina händer
på hans axlar och hviskade, i det en het andedräkt strömmade emot
honom:
»Jag älskar dig! Kom! Ingen ser oss, skynda dig!»
Vinicius väcktes liksom ur en dröm.
»Hvem är du?»
Men hon lutade sig intill honom och bad:
»Skynda dig! Se hur ensamt det är här, och jag älskar dig! Kom !»
»Hvem är du!» upprepade Vinicius.
»Gissa!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
