Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 257 —
Jag anser det vara bättre att hafva Prometeus och Iliaden än en liten
usel stad, som antagligen var smutsig och eländig, och där i bästa fall
nu skulle ha funnits en ståthållare, som tröttat ut dig med sina tvister
med ortens domstolar.»
»Det kan man kalla att tala förnuftigt,» sade Nero. »För konst
och poesi är det tillåtet och rätt att offra allting. Lyckliga voro grekerna,
som gåfvo Homerus stoff till hans Iliad, och Priamus, som fick åse
förstörelsen af sin födelseort »
Det uppstod ett ögonblicks tystnad, som bröts af Tigellinus:
»Men jag har redan sagt dig, Nero, befall, och jag skall bränna
Antium; eller vet du hvad? Om du håller på dessa villor och palats,
låt bränna skeppen i Ostia! Eller också skall jag bygga en trästad på
Albanerbergen, dit du själf kan slunga in elden. Vill du?»
»Skall jag se på brinnande träskjul?» frågade Nero och kastade en
föraktfull blick på honom. > Du har blifvit något enfaldig, Tigellinus
Och jag märker för öfrigt, att du icke sätter stort värde på min talang
och min Iliad, eftersom du anser, att något offer vore för stort för den.»
Tigellinus blef förvirrad. Men Nero tillade, för att byta om
samtalsämne;
»Sommaren är snart gången. En sådan luft det måtte vara i Rom
nu! Och ändå måste vi återvända för gladiatorsspelen.»
»Tillåt mig få stanna ett ögonblick hos dig, min kejsare, sedan du
afskedat augustianerna,» sade Tigellinus.
En timme senare gingo Vinicius och Petronius från kejsarens villa.
»Jag var litet orolig för dig,» sade Vinicius på vägen. »Hade du
varit drucken, så hade du störtat dig utan hopp eller räddning. Kom
ihåg, att du kämpar med döden.»
»Det är min arena,» sade Petronius lätt, »och det roar mig att
känna, att jag är den främste gladiatorn. Hur slutade det? Mitt
inflytande har stigit i afton Han kommer att sända mig sina verser i en
cylinder, som — skola vi hålla vad — blir rikt och ofantligt smaklöst
utstyrd. Jag skall låta min läkare förvara medicin i den. Jag gjorde
detta af en annan orsak, emedan Tigellinus, då han märker, hur bra
det lyckas, säkert skall söka imitera mig, och jag kan tänka mig, hur
det kommer att aflöpa. Då han skall framsäga en kvickhet, blir det
sannerligen som då en björn från Pyreneerna skall gå på lina. Jag
kommer att skratta som Democritus.* Om jag ville, kunde jag kanske
störta Tigellinus och blifva pretorianprefekt i hans ställe, och hafva
Ahenobarbus själf i mina händer. Men det gör mig detsamma, jag
föredrager mitt nuvarande lif och till och med kejsarens verser framför
en så orolig ställning.»
»Hvilken fyndighet du äger, som kan vända till och med klander
till smicker! Men äro dessa verser verkligen så dåliga? Jag förstår
mig icke på sådana saker.»
»Verserna äro icke sämre än andras. Lucanus har visserligen mera
talang i sitt lillfinger, men det finnes någonting inom Rronsskägg i alla fall.
Han har framför allt en gränslös stark kärlek till musik och poesi. Om
två dagar skola vi få höra hans hymn till Aphrodite, som han slutar i
* En framstående filosof som sägnen kallade »den skrattande», emedan han från
sin öfverlägsna ståndpunkt skulle hafva lett åt allt som hände.
33. — Från Neros dagar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
