Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 352 —
slafvar omkring korgar med gåfvor, och gossar, klädda som Cupido,
togo föremålen och kastade omkring dem.
När så lotterisedlar delades ut, började en vild strid. Man
samlades omkring utdelarna, slogos och trampade ned hvarandra, sprang öfver
bänkraderna, klämde ihjäl hvarandra i trängseln. Ty man kunde på
dessa lotter vinna ett hus med en trädgård, en slaf, en präktig dräkt
eller något vildt djur, som man sedan kunde skicka till amfiteatern.
Därför uppstod ofta vid utdelningen en sådan oreda, att pretorianerna
måste inskrida, och efter hvarje utdelning måste de bära ut en hel del folk,
som fått sina armar brutna, och några voro till och med ihjältrainpade.
Men de förnämare togo ingen del i denna strid. Hofmännen roade
sig i stället med att se på Chilo och göra narr af honom för hans
fåfänga ansträngningar att lika modigt som någon se på all denna
blodsutgjutelse. Men förgäfves rynkade den olycklige greken pannan, bet sig
i läppen och knöt händerna så alt naglarna trängde in i handen. Hans
grekiska skaplynne och naturliga feghet voro ur stånd att uthärda
sådana syner. Han bleknade, hans panna var betäckt med svettpärlor,
läpparna voro blå, han vände ut och in på ögonen, hackade tänder
och darrade i hela kroppen. Vid stridens slut hämtade han sig något,
men när man nu angrep honom med hån, fattades han af en plötslig
vrede och försvarade sig ursinnigt.
»Ha, ha, grek, du tål inte se rifvet skinn,» sade Vatinius och drog
honom i skägget.
Chilo visade sina gula tänder och svarade:
»Min far var icke skoflickare, så att jag kan icke lappa ihop det.»
»Macte! Habet.’» (Bravo, nu fick han!) ropade liera röster, men
andra fortsatte sitt skämt.
»Du vill kanske bli gladiator med tiden. Du skulle icke ta dig
illa ut på arenan med ett nät i handen.»
»Om jag fick dig i det, skulle jag ha fångat ett otäckt djur,»
hväste Chilo.
»Och hur är det med de kristna?» ropade^Festus från Ligurien.
»Skulle du inte vilja vara en hund och bita dem?»
»Jag ville inte vara din bror.»
»Du kopparnäsa!»
»Du liguriska mulåsna!»
Och på detta sätt fortsattes det. Chilo försvarade sig med stor
häftighet och under stormande skrattsalfvor. Kejsaren klappade i
händerna, upprepade sitt >macte och eggade upp dem. Nu kom Petronius
fram, rörde vid grekens axel med sin snidade elfenbenskäpp och sade
kallt:
»Det är bra, filosof, men i en sak tar du fel. Gudarna hade skapat
dig till ficktjuf, men du har velat bli en^ond ande. Det är därför du
inte tål vid det här.»
Den gamle såg på honom med sina röda ögon, men denna gång
fann han intet svar.
Emellertid förkunnade trumpetstötar, att pausen var slut. Man
skyndade att intaga sina platser. Larmet upphörde så småningom och
lugnet blef återställdt. Arenan gjordes i ordning, klumpar af sand och
stelnadt blod gräfdes bort.
Nu var det de kristnas tur. Alla väntade med spänd nyfikenhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
