Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 363 —
»Ha ni märkt, att när de dö, se de någonting? De rikta blicken
uppåt och tyckas dö utan smärtor. Jag är säker på, att det är
någonting de se.»
Och ban tittade uppåt mot amfiteuterns öppna tak, hvaröfver natten
började spänna ut sin stjärnbeströdda duk. Men de andra svarade
endast med skratt och skämtsamma anmärkningar om hvad det kunde
vara, som de kristna sågo i det ögonblick, då de dogo. Emellertid gaf
kejsaren ett tecken åt sina fackelbärare och lämnade cirkus, följd af
vestalerna och bela sin uppvaktning.
Natten var ljus och varm. Utanför cirkus rörde sig skaror af
människor, som ville se kejsaren aftaga, men massan var tystare än
vanligt och nästan dyster. Några få applåder hördes, men dessa togo
snart slut. Från Spoliarum kommo alltjämt kärror, som bortförde de
kristnas blodiga kvarlefvor.
Petronius och Vinicius gingo lysta hela vägen. Först när de voro
framme vid villan, frågade Petronius:
»Har du tänkt öfver hvad jag sagt dig?»
»Ja,» svarade Vinicius.
»Förstår du då, att detta äTven för mig är en sak af stor betydelse?
Jag måste befria henne trots kejsaren och Tigellinus. Det är elt slags
kamp som jag beslutat mig att kämpa ut, ett spel, däri jag skall vinna,
om också på bekostnad af mitt lif. Denna dag har ännu mer befäst
mig i mina planer.»
»Må Kristus belöna dig!»
»Du får väl se.»
När de stego ut ur bärstolen, trädde en mörk gestalt fram till dem
och frågade:
»Är den ädle Vinicius här?»
»Ja,» svarade tribunen. »Hvad önskar du?»
»Jag är Nazarius, Miriams son. Jag kommer från fängelset med
underrättelser från Lygia.»
Vinicius lade sin hand på ynglingens skuldra och såg på honom i
skenet från facklorna, utan att kunna yttra ett ord. Men Nazarius
förstod honom och svarade :
»Hon lefver ännu. Ursus sände mig hit för att säga, att hon
upprepar ditt namn under sin feberyrsel.»
»Pris ske Kristus, som har makt att återställa henne till mig,»
sade Vinicius.
Han förde Nazarius till biblioteket, och Petronius kom snart efter
för att höra på deras samtal.
»Ursus och läkaren Glaucus vaka öfver henne natt och dag,» sade
ynglingen.
»Är vakten densamma?»
»Ja, och hon är i deras rum. Alla fångarna i de underjordiska
fängelserna dogo af sjukdomar eller kväfdes af den förpestade luften.»
»Hvem är du?» frågade Petronius.
»Den ädle Vinicius känner mig. Jag är son till den änka, hos
hvilken Lygia bodde.»
»Och är du kristen?»
Ynglingen såg förvånad på Vinicius, men då han såg denne
försjunken i tankar, svarade han endast:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
