- Project Runeberg -  Från Neros dagar (Quo vadis?) /
436

(1905) [MARC] Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Vera von Kræmer With: Adriano Minardi
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - LXXII

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 43G —

Icke det minsta moln skuggade hans anlete. Tjänarna förstodo
dock att festen skulle blifva något ovanligt, ty han hade gifvit
befallning om att de af slafvarna, med hvilka ban vore särskildt nöjd,
skulle erhålla stora belöningar och de, som blifvit ådömda stralf förut,
skulle slippa lindrigt undan. Cilterspelarna och sångarna hade blifvit
på förhand högt betalade. Slutligen slog ban sig ned under ett träd,
mellan hvars blad solen öfversållade marken med ljusa stänk, och
kallade på Eunice.

Hon kom, klädd i hvitt, med en myrtenkvist i håret, ljus och
vacker som en af gracerna. Han gaf henne plats vid sin sida, och
strök henne sakta öfver pannan med den beundran i sin blick, som en
konstvän har, när han ser en staty af en mästares mejsel.

»Eunice,» frågade han, »vet du, att du sedan mycket länge icke
varit slafvinna?»

Hon lyfte mot honom sina lugna, blå ögon och gjorde en nekande
rörelse med hufvudet.

»Jag är alltid din,» sade hon.

»Men kanske du icke vet,» fortfor Petronius, »att denna villa och
slafvarna, som du ser binda kransar där borta, att allt som finnes här
i huset och fälten och hjordarna, allt är ditt hädanefter?»

När Eunice hörde detta, drog hon sig hastigt ifrån honom och
frågade med plötslig fruktan:

»Hvarför säger du mig allt detta?»

Så kom hon närmare igen och såg häpen på honom. Hennes
ansikte blef så småningom alldeles blekt. Han log och sade endast:

»Ja, så är det.»

Det blef tyst ett ögonblick, endast en vindfläkt kom trädens blad
att prassla.

Petronius kunde ha trott, att det var en marmorbild, han såg
bredvid sig, så stilla var Eunice.

»Eunice,» sade han, »jag vill dö lugnt.»

Och flickan svarade med ett hjärtskärande leende :

»Din vilja är min.»

På aftonen kommo de talrika gästerna. De hade förr varit bjudna
till fester af Petronius och visste, att i jämförelse med dessa voro till
och med Neros banketter tråkiga och barbariska. Men ingen tänkte,
att detta var arbiters’ sista gille. Många visste nog, att den förfinade
smakdomaren hotades af kejsarens vrede, men detta hade händt ofta,
och Petronius hade så ofta skingrat den, att ingen trodde, att det denna
gång var allvar.

Hans glada, bekymmerslösa leende befäste alla i denna åsikt. Den
vackra Eunice, som hört hans önskan att få dö i frid, och för hvilken
hvarje hans minsta ord var en lag, hade öfver sig ett fullkomligt lugn
och i sina ögon en underbar glans, som kunde tagas för glädje. Vid
ingången till triclinium stodo ynglingar med gyllene nät öfver håret och
satte rosenkransar på gästernas hufvuden, i det de, som bruket var,
varnade dem för att stiga med höger fot först öfver tröskeln. Salen
doftade svagt af viol, och lampor brunno i skålar af glas i olika färger.
Vid hvilolägren stodo unga slafvinnor, hvilkas åliggande var att fukta
gästernas fötter med välluktande oljor. Kring väggarna stodo
citter-spelare och sångare och väntade att få börja.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:13:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neros/0438.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free