Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 1. A - Barograf / 1095-1096 (1876) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Armitage, Edward - Armled - Armoracia, bot. Se Pepparrot - Armorial - Armorica - Armpennor - Armpolyp - Armskenor - Armstrong, John - Armstrong, William G. - Armstrongs-kanonen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i Parlamentshuset, i University Hall, i Islingtons
katolska kyrka och i stadshuset i Leeds.
Utom dessa monumentala verk har konstnären
sedan 1848 utfört ett icke ringa antal
oljemålningar, med ämnen ur bibeln och historien
(Simson i qvarnen, Esters gästabud; två
skildringar från Krimkriget: Slaget vid Inkerman
och Kavallerianfall vid Balaklava, m. fl.).

Armled, äfven kallad armbågsled, anat.,
är leden mellan öfver- och under-armen. De
tre armbenen ingå deri och så, att mot nedre
änden af humerus stödja och röra sig de öfre
ändarna af ulna och radius; ulna omfattar med
en C-formig utskärning sin del af humerus,
radius stöder mot en kulformig yta derå sin öfre
skålformige ände. Det är formen af ledytorna
mellan humerus och ulna, som bestämmer
rörelsens form i denna led: vinkelrörelse, böjning
och sträckning; radius följer dervid passivt med,
hvarjämte han dock kan vridas lodrätt mot den
kulformiga humerus-ytan i alla naturliga
ställningar. Vid böjning kan icke underarmen
läggas fullt intill öfverarmen; vid sträckning stå
icke dessa armdelar i rät linie, utan underarmen
afviker bakåt och utåt. Jfr Arm.
G. v. D.

Armoracia, bot. Se Pepparrot.

Armorial (af nylat. armoriale, af arma,
vapen) vapenbok, heraldiskt verk.

Armorica (af Kelt. ar, vid, och mor, haf),
"kustlandet", kallades på Cæsars tid de
galliske kelternas område utmed Engelska kanalen
och Atlantiska hafvet, mellan Seine och Loire.
Sedermera blef namnet inskränkt till nuv.
Bretagne, hvars innevånare, armorici, bildade ett
förbund af republikanska stater, hvilka endast
nominelt stodo under romarnas välde, 420 gjorde
sig helt och hållet fria derifrån och 497
erkände Klodvigs öfverhöghet.

Armpennor, zool., de fjädrar (pennor) i en
fogelvinge, hvilka sitta fästa vid armbågbenets
yttre kant. Till antal vexla de betydligt:
minsta antalet (6) finnes på tornsvalan och
några kolibri-foglar, största antalet (38-40) på
albatrossen.
F. A. S.

Armpolyp l. Hydra, zool., färskvattenspolyp
(se Acalephæ). Detta slägte, som gifvit upphof
till benämningen på en stor underordning i systemet, Hydroidea, intager
dock i detsamma lägsta rummet genom sin enkla byggnad.

Man tänke sig en cylindrisk eller klubbformig liten säck, hvars vägg
består af hudsystem och en enkel kroppsväfnad (parenkym), öppen blott
i ene änden (munnen) och kring denna försedd med en krans af trådformiga
utväxter (tentakler) - och man har ett hydra-djur, som tämligen
allmänt förekommer i våra färskvatten, der det
med sin bakre, tillslutne, utdragne ände sitter
fastvuxet vid någon växt eller annat fast föremål.
Vid midten af förra årh., då vetenskapen
ännu ej med säkerhet kunde afgöra, om korallerna
och dylika former voro djur eller växter,
gaf armpolypernas studium, i synnerhet genom
schweizaren Trembley. ett vigtigt uppslag i
frågan. Länge förundrade man sig öfver dessa
djurs förmåga (hvilken de ega just genom sin
enkla byggnad) att, om de också söndras i flere
delar, från hvarje del lefva upp igen till sin
fullständiga form.
F. A. S.

Armskenor, ett slags armarna skyddande
metallbetäckning, som brukades i synnerhet af
medeltidens riddare. Armskenorna voro förenade
med ringkragen, som betäckte skuldrorna, och
ledade, för att ej vara hinderliga för vapnens
handterande. En återstod af armskenorna äro
de nu brukliga epåletterna.

Armstrong, John, engelsk skald och läkare,
f. 1709 i Castleton i Skotland, d. 1779. Han
skref bl. a. lärodikten The art of preserving
health (1744), hvilken under förra årh. stod i
högt anseende.

Armstrong, William G., framstående
engelsk ingeniör, f. 1810. Han är uppfinnare af
flere nya maskiner, bl. a. den hydrauliska
kranen och det kanonsystem, som bär hans namn.
1859 fick A. af regeringen i uppdrag att, som
chef för arsenalen i Woolwich, öfvertaga
ledningen af statens kanontillverkning. Denna
befattning lemnade han 1863, för att egna sig
uteslutande åt sin enskilda verksamhet.
R. P.

Armstrongs-kanonen har fått sitt namn efter
uppfinnaren, sir William Armstrong och
tillverkas vid hans etablissement "Elswick ordnance
works" vid Newcastle on Tyne i England. Den
ursprungliga armstrongskanonen, som uppfans
1857, är en refflad bakladdningskanon af smidt
jern, hufvudsakligen tillverkad af spiralformigt
uppvindade ("coiled") jernskenor. Kanonen är
utborrad efter hela sin längd. Bakre delen
utgör skrufmoder för en stor ihålig bottenskruf,
framför hvilken en öppning är uttagen upptill
i kanonen. Genom denna öppning nedgår ett
löst bottenstycke, som medelst bottenskrufven
fastklämmes emot bakre delen af loppet.

När kanonen skall laddas, lossas bottenskrufven,
bottenstycket upplyftes, laddningen införes genom
hålet i bottenskrufven så långt, att hon kommer
framför öppningen för bottenstycket, hvarefter
detta nedsättes och skrufven tillvrides.
Refflorna äro många och grunda. Ifrån det minsta
fältstycke finnas alla storlekar upp till 110-pundaren.
Närstående teckning visar i genomskärning
en 40-pundig bakladdningskanon med
"coils".

Enär den armstrongska bakladdningsmekanismen
visat sig olämplig för gröfre refflade stycken,
tillverkas dessa numera för laddning från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>