Print (PDF) - On this page / på denna sida - Bellman, Johan Arndt - Bellman, Karl Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Upmarck (Rosenadler) i ett af dennes vackraste griftetal." A. L. 2. Bellman, Karl Mikael, den föregåendes sonson, en bland Sveriges ypperste skalder, föddes i Stockholm d. 4 Febr. 1740. Det hus, i hvilket han första gången såg dagens ljus, är sedan Sept. 1871 prydt med en inskrift derom, och den gata, vid hvilken detta hus ligger, fick sistnämnda år namnet Bellmansgatan (förut Björngårdsbrunnsgatan). Hans föräldrar voro sekreteraren i öfverståthållare-ämbetet,titul. lagmannen Johan Arndt Bellman och Katarina Hermonia, dotter af kyrkoherden i Maria församling Mikael Hermonius. Modern var, enligt skaldens egen teckning af henne, "vacker som en dag, oändligen god, charmant i sin klädsel, vänlig mot alla menniskor, delikat i umgänge". Oaktadt föräldrarnas ingalunda stora inkomster, hvilka måste räcka till för att underhålla en stor familj, fick Karl Mikael en vårdad uppfostran. Han gick i Maria skola och erhöll sedan enskild handledning af C. L. Ennes (som längre fram på skaldens förbön fick Östra Herrestads regala pastorat i Skåne) och flere andra informatorer, så att han i Nov. 1758 kunde inskrifvas som studerande af Stockholms nation vid Upsala universitet. Nära ett år förut hade han dock beträdt ämbetsmannabanan (som för honom skulle blifva föga hugnesam) i det han i Dec. 1757 antogs på prof i riksens ständers bank. Hans vistelse vid högskolan blef ej långvarig, ty i Juni 1759 finnes han vara utnämnd till extra-ordinarie tjensteman i banken. Redan nu hade hans vittra bana börjat. Han berättar om sig sjelf, att han som barn under en feber talade allting på vers och äfven sjöng. Den, som till en början handledde honom i verskonsten, var den ofvan nämnde Ennes. B:s första försök var ett moraliserande qväde, Konsten at uptäcka en obekant masque (1757), som antyder den riktning, i hvilken hans skaldskap skulle komma att gå under sitt första skede, nämligen en efter Dalin bildad didaktisk. Föräldrarna synas hafva varit anhängare af den tidens pietistiska läror, och sonen tog naturligtvis intryck deraf. Hans nästa skrift, Tankar om flickors ostadighet (1758), är, liksom Månan (1760), visserligen ett helt verldsligt, satiriskt stycke, i hvilket den blifvande skalden omisskänneligt spåras; men för öfrigt författade han vid denna tid fromma betraktelser öfver evangelierna, införda i Salvii "Lärda tidningar", samt öfversatte D. von Schweidnitz' "Evangeliska dödstankar" (1757), Dufours "Undervisning, lämnad af en fader åt sin son" (s. å., nya uppl. 1768 och 1810) samt "Christian Scrivers sanna christendom eller utdrag ur dess Själaskatt" (af Schmeltz, 1761, 2:dra öfversedda uppl. 1856). Emellertid kunde den unge örnens flygt ej länge stäckas, inom dikten lika litet som inom lifvet. Med ett sinne, så öppet för alla intryck, så hänfördt af inbillningens lek, kunde han knappast undgå att vid sitt första inträde i verlden störta sig i nöjenas hvirfvel, och man förstår lätt, att han, som ej hade några penningetillgångar, skulle råka in på skuldsättningens farlige väg. När följderna af detta ungdomliga lättsinne blefvo honom öfvermäktiga, rymde han. Det säges, att han begaf sig till Norge; visst är, att han lemnade hufvudstaden. Detta skedde 1763. Genom faderns bemödanden afvärjdes dock det hårdaste slaget, i det skalden fick återkomma -- på lejd, såsom det hette. Skulderna uppgjordes antagligen i godo; åtminstone finnes ingen uppgift om att B. af fruktan för kreditorer vidare aflägsnade sig från hufvudstaden. Hans bana i banken var dock stängd; ty på faderns begäran fick han i April 1764 afsked från detta ämbetsverk. Hela sommaren och en stor del af hösten s. å. tillbragte han på sina föräldrars gård, Visbohammar i Södermanland, och qvardröjde möjligen der, så länge föräldrarna lefde. Modern dog likväl redan i April och fadern i December 1765. Man kan anse, att det var från 1766, som B. utvecklade hela sitt egendomliga skaplynne. På sex år tillkommo nu femtio af Fredmans epistlar och dessutom hundratals små dryckesqväden, skålar och andra lyriska dikter samt flere af de underbara "satyrspel", hvilka sedermera samlades under namn af Bacchanaliska ordenskapitlets handlingar. Vi böra ej finna underligt, att, under en så storartad skaldeverksamhet, föga tid blef öfrig för göromål i vanlig mening. Vid denna tid var B. anställd som kanslist i kongl. general-tulldirektionen. Af hvad art hans inkomster eljest voro, känner man ej; säkert är, att de ej voro stora. I en ansökan (Juli 1772) om nådigt privilegium på den samling af sina dikter, hvilken han då ämnade låta trycka -- något som likväl icke skedde -- talar han uttryckligen om sina "svaga vilkor". Emellertid kom statshvälfningen d. 19 Aug. 1772, och med denna uppgick en ny dag för skaldekonsten. Denna hvälfning fann en hängifven beundrare i B., hvilken, liksom nästan alla den tidens skalder och konstnärer, hade tillhört hattpartiet. Hans sånger till Gustaf III:s ära banade sig säkerligen väg till konungen, ehuru denne icke synes hafva tänkt sig nödvändigheten af att göra något för skalden. Måhända delade han till en början den fördomen, att Bellmans diktning var låg och ovärdig en allvarlig uppmärksamhet. Emellertid gjorde skalden 1773 ett nytt försök att utgifva "Fredmans epistlar", men ej häller detta ledde till någon följd. Visserligen njöt B. vid denna tid mycken godhet af de umgängesvänner han förvärfvat, bland hvilka i främsta rummet bör nämnas Elis Schröderheim. Troligen var det ock dennes kraftiga förord B. hade att tacka för att han, efter ansökan, i Dec. 1775 af konungen utnämndes till sekreterare hos kongl. direktionen för nummerlotteriet. Påståendet att B. aldrig förrättade denna syssla vederlägges deraf, att man ännu har i behåll flerfaldiga inför denna direktion förda protokoll, egenhändigt skrifna af honom. Äfven i bondeståndets kansli gjorde han tjenst under riksdagen 1778 -- något som ytterligare visar, att B. ej var så främmande för ämbetsmannagöromål, som man velat göra troligt. 1776 fick han af konungen hofsekreterare-titel. B. var dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
