- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
439-440

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mättat sig med honing och frömjöl, sätta sig
tillsammans i en klump, som består af ett stort
antal rader, hvilka på mångfaldigt sätt korsa
hvarandra. I denna ställning förblifva de
ungefär ett dygn, och på bakkroppens undersida
afsättes under tiden vaxet i form af små ytterst
tunna blad, hvilka sedan förarbetas af bien
medelst käkarna och benen samt användas
derefter till byggandet af bikakan. Denna består
af sexsidiga prismatiska celler med tresidiga
trubbigt tillspetsade bottnar. Cellerna bilda
tvänne lager med bottnarna mot hvarandra,
ställda på det sättet, att hvarje cells botten har
en sida gemensam med hvar och en af tre
motstående cellers bottnar. Sjelfva kakorna, hvilka
stå lodrätt i stocken, hafva parallella sidor och
befinna sig på obetydligt afstånd från
hvarandra. Cellerna komma dervid att stå nästan
vågrätt, med mynningen något uppåt. En del af
dem användes till förvaringsrum för de
insamlade förråden; i andra åter utvecklas larverna.
Det är märkvärdigt att se huru bien, med
iakttagande af den största möjliga sparsamhet i fråga
om byggnadsmaterialet, göra dessa celler fullt
motsvarande sitt ändamål. Vore cellerna
cylindriska, skulle de visserligen passa bra efter
larvernas kroppar, men en mängd onödiga
mellanrum skulle då uppkomma. Vore de trekantiga
eller fyrkantiga, skulle de icke sluta sig intill
larverna, och väggytorna sålunda blifva
öfverflödigt stora. Detsamma skulle förhållandet vara,
om bottnarna vore plana. De ifrågavarande
cellerna äro af två slag, större och mindre. De förra
– af hvilka 4 gå på 1 dec.-tum (0,3 centim.), då
de mätas öfver mynningarna – äro afpassade för
drönarnas larver; af de mindre cellerna gå 5
på 1 dec.-tum, och i dem utvecklas arbetsbien.
Båda dessa slag af celler tjena äfven till
förvaringsrum. Om bien vilja bygga såväl
arbetsceller som drönareceller i samma kaka,
förena de dem med hvarandra genom s. k.
öfvergångsceller, enär de ej kunna bygga de större
cellerna omedelbart invid de mindre.
Öfvergångscellerna äro oregelbundna och tilltaga i
storlek mot den sida, der drönarecellerna ligga.
Dessa flitiga arbetare förstå att utföra sin
konstrike byggnad så fort, att en kaka med
ungefär 4,000 celler fulländas på 24 timmar.

Jämte ofvan omtalade celler finnes ett annat
slag: de celler, i hvilka visarna utvecklas.
Endast några få sådana celler finnas i hvarje
bistock. Dessa äro helt olika de öfrige: till
formen mer eller mindre oregelbundet
cylindriska och ställda nästan lodrätt, med
mynningen nedåt. En enda sådan innehåller
ungefär hundra gånger så mycket vax som en
vanlig cell.

Det s. k. kittvaxet är likaledes ett ämne,
som användes vid byggnadsarbetet. Detta vax,
som hemtas från hartsrika bladknoppar, nyttja
bien för att fästa kakorna, tillstoppa
springor och hål samt glätta det inre af boningen.
Med detta ämne bruka bien äfven öfverdraga i
bostaden inkomna främmande kroppar, hvilka
de icke kunna aflägsna.

En annan af arbetarnas förrättningar är
insamlandet af födoämnen. Dessa bestå dels af

honing och dels af frömjöl från åtskilliga
växter. Honingen, som bien med sin långa tunga
liksom uppslicka ur blommornas
honingsgömmen, upptages i en afdelning af
näringskanalen, den s. k. honingsmagen. När denne är
fylld, återvända bien till boningen och uttömma
förrådet i en af cellerna. På detta sätt
magasinera de, i synnerhet mot hösten, en stor mängd
honing. Cellerna, i hvilka denne förvaras,
tillslutas med vax; på det honingen ej skall
rinna ut eller förderfvas genom luftens
inverkan. De sålunda från växterna hemtade söta
safterna undergå inom bien icke någon
märkbar förändring. Det är derför ofta möjligt att
på honingens smak och lukt igenkänna från
hvilka blommor han tagits. Hafva bien insamlat
sitt förråd från giftiga växter, blir också
honingen giftig.

Vid inbergningen af frömjölet gå bien till
väga på helt annat sätt. När ett bi träffar en
blomma, i hvilken ståndareknapparna ännu icke
öppnat sig, sönderbiter det dem, uttager med
munnen och framfötterna frömjölet, fuktar det
med honingsvätska, sammanknådar det och
flyttar det med tillhjelp af de främre och de
mellersta fotparen till de i det föregående nämnde
"korgarna" på bakbenen, der det fastklibbas
och förvaras. Kommer biet deremot in i en
blomma, hvars ståndareknappar redan äro
brustna, kryper det omkring der, tills dess hårige
kropp blifvit mer eller mindre inpudrad med
frömjöl, hvarefter det med de förut omtalade
borstarna på benens fotleder på ett ganska behändigt
sätt afborstar frömjölet, fuktar det med
honingssaft och fäster det i de ofvan nämnde korgarna.
Dervid tillser det noga, att frömjölsklumparna i
båda korgarna blifva lika stora, på det att de
ej skola väga ojämnt under flygten. Äfven
vatten upptages flitigt af bien, i synnerhet i
början af våren. Det förvaras dock ej i några
celler. – Af frömjöl och honing bereda
arbetarna ett slags föda (bibröd), hvarmed de
mata larverna,

Stundom händer det, att arbetarna från en
kupa göra plundringståg till en annan. Dervid
gå de till väga med en högst märkvärdig
försigtighet. Först undersöka de huruvida icke
någon springa händelsevis finnes på kupans
baksida, hvarigenom de kunna komma in utan att
observeras. Om en sådan icke påträffas, söka
de smyga sig in vid flusteröppningens öfre kant,
men slå sig icke ned på flusterbrädet, för att
icke blifva anfallna af kupans egne innevånare.
Komma de lyckligt in, fullasta de sig med
honing och begifva sig hem med rofvet, men
återvända snart med ett större sällskap.
Småningom blifva de allt djerfvare; antalet
mångdubblas, och inom en ganska kort tid kan en
hel kupa vara utplundrad.

Visen är, såsom förut är nämndt, den enda fullt
utvecklade honan i en bistock, och alltså beror
samhällets fortvaro hufvudsakligen på henne. En
enda vise lär under loppet af en sommar kunna
lägga 25–50 tusen ägg, och under en enda
dag mer än 3,000. Denna ofantliga
fruktsamhet har sin grund i äggstockarnas stora
utveckling. Parningen sker uppe i luften och blott

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:21:13 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfab/0228.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free