Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Biedermann, Friedrich Karl - Biefve, Edouard de - Biegga-galles l. Biegga-olmai - Biehl, Charlotte Dorotea - Biel, Germ. mytol. Se Bil - Biel, Fr. Bienne - Biel, Gabriel - Biela, Wilhelm, baron von - Bielau, by i preussiska prov. Schlesien. Se Langenbielau - Bielefeld - Bielenstein, August - Bielitz - Bielke (Bjelke)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det ifrigaste förfäktade Preussens tyska
unionspolitik. Efter 1850 började han åter hålla
föreläsningar, men afskedades 1854 till följd af
en artikel i den af honom redigerade
tidskriften "Deutsche annalen". 1855–63 redigerade
han den halfofficiella "Weimarer zeitung" och
blef sistnämnda år ledare af den i Leipzig
utkommande "Deutsche allgemeine zeitung". 1865
återfick han sin professur. 1869 invaldes han i
den sachsiske landtdagen och tillhörde 1871–74
den tyske riksdagen, der han var en
framstående medlem af det national-liberala partiet.
Han är författare till bl. a.
Fundamentalphilosophie (1837) och Die deutsche philosophie von
Kant bis auf unsere tage (1842–43). Hans
förnämsta kulturhistoriska verk är Deutschland
im 18:ten jahrh. (1854–67). B. har också
författat några fosterländska sorgespel och ledde
under en tid utgifvandet af det stora verket
"Staatengeschichte der neuesten zeit vom
"Wiener-kongress an".
Biefve [biäf], Edouard de, berömd
belgisk historiemålare, f. i Bruxelles 1808,
studerade först under Paelinck i Bruxelles (1828–30)
och derefter hos D. d’Angers i Paris. Hans
förnämsta verk är den stora, 1841 fullbordade,
oljemålningen Undertecknandet af de
burgundiske ädlingarnas kompromiss d. 16 Febr. 1566
(i belgiska nationalmuseet). Bland hans öfriga
arbeten må nämnas Masaniello, Ugolino och
hans söner (efter Dante), Rubens och Karl I
af England, Anna Boleyns sista stunder samt
Hertig Alba, som åskådar Egmonts och Horns
afrättning.
Biegga-galles l. Biegga-olmai (af Lapska
biegga, vind, och galles, gammal man, eller
olmai, man), Lapsk mytol., vindguden, som tros
med sin skofvel (koivo) kasta ut blåst och
oväder för att plåga lapparna på fjällen.
"Vindgubben" afbildas på lapska trummor med en
skofvel i högra handen och en klubba (att drifva
ut vindarna med) i den venstra.
Biehl [bil], Charlotte Dorotea, dansk
författarinna, f. 1731, d. 1788, ar mest bekant för
sin i de komiska partierna särdeles väl gjorda
öfversättning af Cervantes "Don Quijote". Bland
hennes originalarbeten (komedier m. m.) hafva
endast brefven till geheimerådet Bülov (utgifna
i "Historisk tidskrift", 1866) något värde; de
innehålla nämligen många vigtiga upplysningar
till det danska hofvets historia under senare
hälften af det 18:de årh. C. R.
Biel [bil], Germ. mytol. Se Bil.
Biel [bil], Fr. Bienne, stad i schweiziske
kantonen Bern, vid nordöstre änden af
Bielsjön. 8,113 innev. (1870).
Biel [bil], Gabriel, medeltids-skolastikens
siste mera betydande representant, f. i Speyer
(ovisst när), d. 1495, idkade filosofiska och
teologiska studier i Heidelberg och Erfurt,
tjenstgjorde sedan, som predikant i Mainz, blef
derefter prost i Urach (Würtemberg) och slutligen
professor i filosofi och teologi vid det 1477
stiftade universitetet i Tübingen.
Otillfredsställd med den skolastiske vetenskapens
formalism, lät han emellertid mot slutet af sitt lif
upptaga sig som medlem af "det gemensamma
lifvets brödraskap" (fratres communis vitae) och
visade sålunda genom sitt eget exempel huru den
endast förståndsmässiga skolastiken behöfde sitt
korrektiv i det praktisk-religiösa lifvet. J. H. B.
Biela [bila], Wilhelm, baron von B.,
österrikisk astronom, f. 1782, d. 1856 i Venezia som
pensionerad major. Han är bekant såsom
astronom bl. a. genom den af honom i Josefstadt d.
27 Febr. 1826 gjorda upptäckten af en komet,
som blef uppkallad efter honom. B. ådagalade,
att denne komet var den samme, som hade
visat sig åren 1772, 1779 och 1805, och dermed
äfven att han har en sluten (elliptisk, ej
parabolisk eller hyperbolisk) bana. Vid senare
apparitioner har denne komet ådragit sig mer än
vanlig uppmärksamhet genom den egendomliga
omständigheten, att han delat sig i två
kometer, som vid sidan af hvarandra gjort sitt lopp
kring solen. E. J.
Bielau [bi-], by i preussiska prov. Schlesien.
Se Langenbielau.
Bielefeld [bilefält], kretsstad i preussiska
prov. Westfalen, regeringsområdet Minden, vid
floden Lutter, invid Teutoburg-skogen. 22,795
innev. (1873). Hufvudplatsen för Westfalens
linnetillverkning. Nära staden ligger det fordom
starkt befästa slottet Sparrenburg.
Bielenstein [bil-], August, lettisk
språkforskare, f. 1826 i Mitau, studerade vid Dorpts
universitet, der han erhöll guldmedalj för en
teologisk afhandling, och efterträdde år 1852
sin fader såsom kyrkoherde i Neu-Autz,
hvarifrån han 1867 förflyttades till en församling i
närheten af Mitau. Der verkade umgänget med
E. Schulz, skaparen af den lettiska folkpressen,
lifgifvande på hans språkstudier. Redan som
ung hade han samlat lettiska folkvisor; nu
egnade han sig med ifver åt deras bearbetande.
Sin största betydelse förvärfvade B. genom det
vägbrytande verket Die lettische sprache nach
ihren lauten und formen (1863). Nästan
samtidigt utgaf han en lettisk grammatik (1863).
Såsom medlem af det "Lettiska literära
sällskapet" (hvars president han varit sedan 1864) har
han verkat för utarbetandet af en lettisk
ordbok och för undersökningar rörande den lettiska
och baltiska forntiden. Under de senaste åren
har han varit sysselsatt med språkliga och
exegetiska förbättringar af den lettiska bibeltexten,
hvilken i sitt nya skick började tryckas 1873.
Bielitz [bi-], stad i österrikiska prov.
Schlesien, vid floden Biala. 10,721 innev. (1869).
Ylletillverkning och färgerier. Vigtig
upplagsort för galiziskt stensalt.
Bielke (Bjelke). Med detta namn finnas
en svensk, en dansk och en norsk adlig ätt.
Stamfadern för den svenske grenen uppgifves
vara Bengt Jonsson ("Benedictus joon sun"),
som lefde omkr. 1280 och var konungens råd.
De förste, om hvilka man med visshet vet, att
de förde Bielke-vapnet (två gula bjelkar i blått
fält), voro dennes sonsöner Nils Kettilsson,
riddare och konungens råd (hvars sigill är
vidfäst ett bref af år 1295), och Ture
Kettilsson, också riddare och konungens råd samt
lagman i Värend (hvars sigill är vidfäst ett bref
af år 1288). Slägtnamnet upptogs först af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
