Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bixio, Jacques Alexandre - Bixio, Girolamo Nino - Bizarr, underlig. Se Bisarr - Bize - Bi-ätare - Biörenklou (Biörnklou, Biörneklou, Björnklou), Mattias
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bixio. 1) Jacques Alexandre B., fransk
publicist, f. 1808 i närheten af Genua, studerade
först medicin och ingick sedan som
medarbetare i tidningen "National". Fastän
motståndare till 1848 års republik, blef han medlem
af konstituerande församlingen och
vice-president i nationalförsamlingen. I prins Louis
Napoleons första kabinett var han under några
dagar handels- och åkerbruksminister. Såsom
medlem af lagstiftande församlingen förfäktade
han liberala idéer och ansågs derför så farlig,
att han vid statskuppen d. 2 Dec. 1851 för
någon tid sattes i fängsligt förvar. Derefter
drog han sig tillbaka från det offentliga lifvet
och egnade sig åt en bokhandelsaffär. Han
är författare till Maison rustique du XIX:e siècle
(1844). Död 1865 i Paris. – 2) Girolamo
Nino B., den förres broder, italiensk
frihetskämpe, f. i Genua 1821, tjenade först i den
sardinska flottan, men öfvergick 1846 till
handelsflottan och gjorde såsom skeppsförare flere
resor till Amerika och Australien. 1848 slöt
han sig till friskarorna, medverkade till
Venezias försvar och kämpade såsom
generalstabsofficer vid Garibaldis sida 1849 vid
försvarandet af Rom, då han blef svårt sårad. Sedan
staden fallit i fransmännens händer, återvände
B. till Genua och ingick åter i handelsflottan.
Vid början af kriget 1859 förde han en bataljon
alpjägare. Efter freden i Villafranca fick han
befälet öfver ett nybildadt toskanskt regemente.
När Garibaldi begärde entledigande, gjorde B.
detsamma. 1860 deltog han i expeditionen
till Sicilien. Efter landstigningen vid Marsala
erhöll han befälet öfver en bataljon frivilliga
och deltog i striderna vid Calatafimi och
Palermo. Af den sicilianska direktorialregeringen
utnämndes han till brigadgeneral, var den förste,
som (med 300 man) gick öfver till Kalabrien,
levererade träffningen vid Reggio och bidrog
mycket till segern vid Volturno. Vid krigets
slut befordrades han till generallöjtnant och
öfvergick efter sydarméns upplösning till den
italienska hären. 1865 blef han medlem af
parlamentet och tillhörde oppositionen utan att
egentligen sluta sig till något visst parti.
Under 1866 års krig förde han befälet öfver en
division och skyddade, efter nederlaget vid
Custozza, den italienska arméns återtåg. 1870
deltog han i stormandet af Rom. Redan 1869
hade han blifvit direktör för ett sällskap till
idkande af handel på söderhafvet; nu egnade
han sig åter åt denna lefnadsuppgift. Död i
kolera på Atsjins redd 1873.
Bjzarr, underlig. Se Bisarr.
Bize [bis], köping i franska depart. Aude,
vid floden Cesse, 23 kilom. (3 mil) n. v. om
Narbonne. Omkr. 1,250 innev. Nära B., i
dalen Las-Fons, finnas märkvärdiga grottor,
uppfyllda af menniskoben, samt lemningar af
den heta zonens djurverld.
Bi-ätare, Merops apiaster, zool., en vacker
fogel, typ för en särskild familj (Meropidae)
bland de samtåige spitarna. Han är ungefär
så stor som en taltrast, men med längre och
starkare, något bågböjdt, spetsigt näbb. Bröst
och buk äro grönblåa, strupen och halsens
sidor gula med svart infattning. På nacken och
ned till vingarnas täckfjädrar herskar en
rödbrun färg, som på ryggen, ned till
öfvergumpen, blandar sig med rödgult. Vingpennorna
äro blågröna, spetsade med svart. Stjertens
pennor äro ofvan gröna, i spetsen hjertlikt
urnupna, liksom vingpennorna; och liksom dessa
äro de båda mellersta stjertpennorna, som på
de fullvuxna foglarna äro förlängda en
fjerdedel utöfver de öfriga pennornas längd, spetsade
med svart. Ögonen äro rubinröda. Till följd af
denna färgteckning göra sig bi-ätarna lätt
bemärkta, då de sitta i små flockar uppe i
träden eller då de i flygten, som liknar svalornas,
gripa de insekter, efter hvilka de fått sitt
namn. Bi-ätarens läte är endast ett omelodiskt
pip. På marken rör han sig blott med
svårighet med sina korta ben; dock gräfver han sig
gångar till bo (vanligen kolonivis) i strandbranter,
sandbackar o. d. Han är en söderns fogel,
egentligen tillhörande Afrika, men häckande
äfven i södra och sydöstra Europa. När vi ha
vinter, är han allmän vid Kap. I Sverige visar
han sig endast tillfälligtvis; han är skjuten
några gånger i södra Sverige och en gång i
Lappland (vid Muoniovaara). F. A. S.
Biörenklou (Biörnklou, Biörneklou,
Björnklou), Mattias, diplomat, lärd, föddes i
Vestmanland 1607. Efter faderns yrke – denne var
mjölnare – tog sig sonen namnet Mylonius
(af Lat. myla, gvarn). Han blef student i
Upsala 1627 och studerade till en början teologi,
men kom sedermera, såsom lärare åt Magnus
Gabriel de la Gardie (1632–37), att
hufvudsakligen egna sig åt statskunskapen och den
offentlige rätten. 1637 fästes han vid
universitetet såsom eloquentie professor. 1640 kallades
han till protokolls-sekreterare, och tre år senare
förordnades han till sekreterare åt de bägge
svenske fullmäktige vid fredsmäklingarna i
Osnabrück, Johan Oxenstierna och Adler Salvius.
Till följd af de båda legaternas olika lynnen
och ömsesidiga afund var denna befattning
särdeles kinkig. 1648, innan ännu freden var
sluten, återkallades Biörenklou, som 1646 adlats
och antagit detta namn, men skickades 1651
att af kejsaren mottaga investituren för Sveriges
tyska besittningar. 1653 representerade han
Bremen och Verden på riksdagen i Regensburg.
Sedan Karl X Gustaf, hos hvilken B. stod i
särdeles stor ynnest, uppstigit på Sveriges tron,
nämndes B. 1654 till statssekreterare och var i
sådan egenskap konungen följaktig till Polen.
1657–58 var han plenipotentiaire vid
kejsarevalet i Frankfurt a. M., der han skulle arbeta
för att ingen habsburgare blefvo vald och söka
skaffa fred med Österrike; men till följd af
Frankrikes vacklande hållning rönte han ingen
framgång. 1659 afsändes han till Paris för att
begära hjelp. Efter hemkomsten blef han först
hofkansler och sedan (1664) riksråd. I rådet blef
han snart en ledande man. Så var det i Mars
1665 med England afslutade vänskaps- och
handelsförbund, hvarigenom ett nytt uppslag
inträdde i utrikespolitiken, hufvudsakligen ett verk
af B., som på grund af rik och bitter erfarenhet
fattat en afgjord motvilja för hvarje förbindelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
