Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blodåderbråck - Blodådror - Blodörn - Bloemaert, Abraham - Bloemaert, Cornelis - Bloemen, Peter van - Bloemen, Jan (Julius) Frans van - Bloemfontein - Blois - Blom, Karl Magnus - Blom, Isak Reinhold
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åderbråcken tämligen oskadliga. De kunna
borttagas genom operationer, men återkomma lätt
på samma eller andra ställen, och operationerna
äro visserligen ej ofarliga. Det bästa medlet, om
ej att bota, så åtminstone att oskadliggöra
åderbråcken är ett metodiskt, lagom starkt tryck,
utöfvadt med bindor eller elastiska strumpor. Rsr.
Blodådror borde egentligen vara namnet på
alla blodförande rör i mennisko- eller
djurkroppar, men brukas i samma betydelse som
vener (se d. o.). Denna inskränkning i
betydelsen härleder sig från den tiden, då man
ansåg artererna icke föra blod, utan luft,
emedan man hos döda menniskor och djur funnit
blod endast i venerna, hvaremot artererna voro
tomma och gapande. G. v. D.
Blodörn (Blodig örn). Att rista
blodörn var ett af våra hedniske förfäder användt
grymt sätt att döda, hvilket bestod deri att man
genom delinqventens rygg bröt ut hans re ben,
hvarigenom dessa fingo likhet med blodiga
vingar, strödde salt i såren och utslet de inre
delarna. Enligt sagorna tyckes
blodörnsristningen företrädesvis hafva brukats af den, som
under strid lyckades tillfångataga sin faders
baneman. Ragnar Lodbroks söner dödade på detta
sätt konung Ella, som kastat deras fader i en
ormgrop.
Bloemaert [bloumart]. 1) Abraham B.,
holländsk målare och kopparstickare, f. i
Gorkum 1564, studerade i Paris, slog sig sedan ned
i Amsterdam och slutligen i Utrecht, der han
1611 blef direktör för Lukasgillet, Död efter
1647. Genom en sannare uppfattning af
naturen och en kraftigare kolorit höjde han sig
öfver 1500-talets manierister, hvilkas stilriktning
han i öfrigt tillhörde, och hans mångåriga
verksamhet blef derför af stor betydelse för det
holländska måleriet. B. stod på visst sätt som
medlare mellan den holländska skolan och den
flamländska. Han var lika produktiv som
mångsidig (historiemålning, genre, landskap, djur och
blommor) och är representerad i de flesta större
gallerier (Stockholms nationalmuseum har tre
taflor och i kopparsticksutställningen en Minerva).
Af hans fyra söner, Henrik, Adriaen (båda
målare), Cornelis och Frederik (båda
kopparstickare) var – 2) Cornelis B., f. 1603 i
Utrecht, d. efter 1680 i Rom, den berömdaste.
Han lärde kopparstickarekonsten af Crispin de
Passe, förvärfvade sig i Paris ett aktadt nanm
genom sina gravyrer till Tableaux du temple
des muses och flyttade 1633 till Rom. Der
graverade han för verket Galleria Giustiniani och
arbetade derjämte efter italienska mästare, i
synnerhet efter Cortonisterna, för hvilkas ytliga
manér hans egen teknik väl lämpade sig. Hans
inflytande blef stort och hans s. k. blonda
manér efterbildades i både Nederländerna,
Frankrike och Italien. Han är representerad äfven i
Stockholms nationalmuseum.
Bloemen [bloumen]. 1) Peter van B.,
flamländsk landskapsmålare, f. omkr. 1650 i
Antwerpen, för hvars målareakademi han blef
direktör 1699, d. 1719, målade företrädesvis
landskap med hästar och scener ur soldatlifvet. I
Rom, der han länge vistades, fick han namnet
Stendardo (Standaart). – 2) Jan (Julius)
Frans van B., landskapsmålare, den förres
broder, f. i Antwerpen 1658 (l. 1662), lefde
sin mesta tid i Rom, der han 1742 blef
medlem af Lukasakademien och der han dog någon
tid derefter (1748?). Han målade i G.
Poussins manér. Af italienarna fick han, för sina
oftast skönt återgifna luftförtoningar, tillnamnet
Orizzonte. – Båda bröderna äro
representerade i Stockholms nationalmuseum, den förre
med 5 (7?), den senare med 2 taflor.
Bloemfontein [bloum-], hufvudstad i
Oranjeflods-republiken i Syd-Afrika, vid floden
Modder. Omkr. 1,000 innev.
Blois [blåa], hufvudstad i franska depart.
Loir-et-Cher, vid floden Loire. 19,860 innev.
(1872). Biskopssäte. Romerska
vattenledningar samt ett gammalt, historiskt märkvärdigt
slott från huset Valois’ tid. En stenbro på elfva
bågar för öfver Loire. Betydlig industri och
handel. I B. slöts 1513 fred mellan Ludvig
XII och Ferdinand den katolske. 1588 holl
Henrik III der en riksdag, under hvilken
Henrik af Guise och hans broder kardinalen af
Lothringen blefvo mördade.
Blom, Karl Magnus, läkare, naturforskare,
f. 1737 i Kalfsviks socken i Småland, blef 1755
student i Upsala samt egnade sig der först åt
teologien och sedan, på Linnés inrådan, åt de
medicinske vetenskaperna. Efter en utrikes resa
(1760–61) promoverades han 1763 i Upsala till
med. doktor (primus). 1764 utnämndes han till
läkare i Östra Bergslagen, och 1774 blef han
derjämte provinsialläkare i Hedemora, hvilken
tjenst han innehade till 1808. Ledamot af
Vetenskapsakademien 1778. Död 1815 såsom tit.
assessor. B. var en mycket framstående och
anlitad läkare samt riktade sin tids
medicinska och naturvetenskapliga tidskrifter med ett
stort antal uppsatser af mycket vexlande
innehåll. En insekt, Tortrix Blomiana, har sitt
namn efter honom.
Blom, Isak Reinhold, ämbetsman, författare,
föddes 1762 i Nikolai socken (nära Nyköping) i
Södermanland, blef 1793 sekreterare i
öfverståthållare-ämbetet, 1797 rådman i Stockholm
och 1809 justitieråd. Sistnämnda år deltog han
som medlem af riksdagens konstitutionsutskott
i utarbetandet af Sveriges nya regeringsform.
1818 fick han af Upsala universitet hedersdiplom
som juris doktor. Död 1826. – 1790 skref
B. sin första offentliggjorda dikt, Sång till
författaren af Oden (Leopold). 1792 vann han
Svenska akademiens dubbla stora pris för
Skaldebref till dem, som söka ett odödligt namn och två
år derefter i samma akademi hedersaccessit för en
annan täflingsskrift, Om religionens nödvändighet
för samhällens bestånd. Dessa bägge dikter,
som 1797 förskaffade B. inträde i nämnda
samfund, öfverträffa allt det öfriga han författat.
Hans Utkast till en historisk och kritisk
afhandling om svenska vitterheten före v. Dalins tid
är det första nämnvärda försöket att teckna
vitterhetsperioden från Stjernhjelm till Dalin.
I poesien var Leopold hans förebild. B:s
Samlade skrifter utgåfvos 1827.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
