- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis /
1083-1084

(1878) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Breda, Karl Fredrik von - Breda, John Fredrik von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försummade dock ej häller galleristudier, och i
synnerhet var van Dijck föremål för hans ifriga
beundran. Under sin nämnde väns och lärares
ledning utvecklade han raskt sina kunskaper
och anlag, så att han i London inom kort blef
omtyckt som porträttör. Bästa beviset derför
ligger i de ej få gravyrer, hvilka utförts efter
original af honom. I hemlandet kallades han
först till agré och sedan (1791) till ledamot
af Målare- och bildhuggareakademien. Såsom
receptionsstycke målade han sir Reynolds’
porträtt. Efter sin återkomst, 1796, intog B. genast
ett af de mest framstående rummen inom den
svenska konsten. Han blef professor i teckning
vid akademien, öfverhopades med beställningar
samt vann genom nyheten och djerfheten i sin
pensels alster genast den större publiken och
småningom äfven de i gamla åsigter fastvuxne
konstvännerna. Han blef framför allt den högre
aristokratiens porträttmålare, för hvilket han
förträffligt lämpade sig genom det förnäma och
nobla i hela sin uppfattning och teknik. Äfven
som lärare utöfvade han ett stort och gagnande
inflytande, ej allenast genom sin föresyn och
sin öfverlägsna förmåga, utan ännu mer genom
sin personliga förbindlighet och den omvårdnad
han egnade de framstående anlagen hos de unge.
Dem såg han ofta i sitt hus, der, till följd af
hans förmögenhet, allt kunde vara på stor fot;
och säkert är, att han på det följande
konstnärsslägtet utöfvade större inflytande än någon
af de öfrige lärarna vid akademien. Sandberg
och Fahlcrantz t. ex. togo båda djupa intryck
af honom. På höjden af sitt anseende stod B.
straxt efter statshvälfningen 1809, ej minst till
följd af den ynnest, som den gamle konungen
visade honom. 1812 upphöjdes han i adligt
stånd.

De sista åren af hans lefnad förmörkades af
bekymmer. I främsta rummet drabbades hans
fadershjerta af sorg öfver de båda sönerna,
hvilkas lefnadssätt slutligen tvang honom att
stänga sitt hus för dem. Vidare träffade honom
en personlig motgång af obehaglig art. Han
hade fått Karl XIII:s uppdrag att måla dennes
kröningstafla och tillika konungens personliga
löfte att för ändamålet få begagna det efter
Sergels död lediga statybildhuggarebostället,
der B. inrättat sig på det präktigaste. Detta
löfte stod emellertid i rak strid med ett redan
utfärdadt kungligt bref, som tillade Byström
samma boställe, och denne gjorde vid sin
hemkomst 1816 sina rättigheter gällande. B. måste
hals öfver hufvud flytta från sin vackra våning.
Kröningstaflan hoprullades och kunde af brist
på lokal ej å nyo uppsättas. Denna händelse,
som på sin tid väckte det största uppseende i
Stockholm och t. o. m. uttyddes som en hämd
för det frisinne, med hvilket B. på sina
lördagssoaréer mottog alla besökande, af hvilken
politisk riktning som hälst – denna händelse
tärde tvifvelsutan på den finkänslige mannens
sinne, ehuru han till det yttre visade sig lugn.
Mest grämde honom, att taflan ej kunde
fullbordas. Då konungen kort derefter dog, ville
man nämligen ej godkänna hans uppdrag,
emedan det ej var kontrasigneradt. En motion

väcktes vid riksdagen 1818 af L. Hammarsköld,
B:s vän, om ett anslag för taflans fullbordande;
men denna afslogs. Efter B:s död lär duken
hafva blifvit sönderskuren för bevarandet af
några bland de mera fulländade porträtten. Dessa
motgångar uttömde konstnärens redan tynande
krafter, och han afled af nervslag i Stockholm
d. 1 Dec. 1818. B. skildras som ett mönster
af älskvärdhet, hjelpsamhet, finkänslighet och
gästfrihet. Hans utseende är bevaradt åt
efterverlden genom flere porträtt af honom sjelf
samt af D. Bossi, Fogelberg m. fl. Han egde
en dyrbar, delvis ärfd tafvelsamling, som
innehöll förträffliga arbeten, i synnerhet af de
gamle holländarna och flamländarna och
hvilken efter hans frånfälle skingrades genom flere
auktioner samt försäljningar under hand.

Som konstnär tillhör denne målare antalet af
våra förnämsta snillen. Utbildad i en
egendomlig skola, der den pittoreska effekten söktes
i förening med en kraftig och stor teckning,
hade han äfven genom andra yttre förhållanden
fått tillfälle att mätta sin själ med sköna
förebilder. Såsom ofvan nämnts, inverkade, utom
Reynolds och Pasch, äfven de gamle, Rubens
och i synnerhet van Dijck, på hans utveckling.
Till en början målade han i sin förste lärares
stil, med bemödande att afvinna dennes lugna
teknik en något mer kraftfull och poetisk sida.
För sin sträfvan fann han emellertid en bättre
ledning hos Reynolds, hvars kolorit han också
obetingadt upptog och vidare utbildade. Nu
uppstod sålunda hans andra eller Londonmanér.
Här är uppfattningen af personen fri och djerf;
penseln löper med en bred, rask touche, och
färgskalan, i början grå och mörkviolett, lyfter
sig allt mer till ljusare teinter, så att den
slutligen nästan erhåller en "silfverton".
Bakgrunderna håller han ofta ljusa; kläderna behandlas
med lätthet och omsorg på samma gång. Detta
maner, med sin koloristiska hållning, skulle
naturligtvis till en början lemna rum för
anmärkningar från det gamlas anhängare, och en eller
annan sådan fann B. grundad. Detta gällde i
synnerhet den färgskala han antagit, hvilken
han derför småningom omstämde till en
varmare ton – till brunt och rödt. Från denna
tredje tid äro hans yppersta bilder, hvilka i
mängd finnas spridda i våra samlingar. Ädlare,
värdigare, behagligare har ingen svensk skildrat
sina samtida än B. Öfver hans bättre bilder
hvilar en fläkt af nobless, som dock aldrig stöter
oss ifrån sig, och en gratie, som aldrig
förefaller sökt eller öfverlastad. I synnerhet yngre
qvinnor lyckades han återgifva med en
obeskriflig finhet och älskvärdhet. Ty värr
använde han en del fina lasyrer, hvilkas
förgänglighet i en framtid skola göra hans taflor mindre
tilltalande än de ännu äro. Såsom hans
mästerstycken från sista skedet betecknas bilderna
af riksståndens talmän vid valriksdagen i Örebro
1810, nu tillhöriga staten. – En mängd
gravyrer och litografier äro utförda efter B:s original,
dels i London, dels i hemlandet. -rn.

4) Breda, John Fredrik von, den förres
son, målare, f. i London 1788, egnade sig under
sin faders ledning åt måleriet och visade prof

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:11 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfab/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free