Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cibrario, Giovanni Antonio Luigi - Cicada, zool. Se Stritslägtet - Cico da Ferrara, egentl. Francesco Bello - Cicer L., bot., växtslägte - Cicero, Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medio evo (1839, 5:te uppl. 1861), Storia della
monarchia di Savoia (1840–47) och Origine e progresso
delle istituzioni della monarchia di Savoia (1854–55,
2:dra uppl. 1868), hvilka alla röja grundlig lärdom,
men äro något vårdslösade till formen. C. uppträdde
äfven som novellförfattare. Derjämte utgaf han
åtskilliga äldre literära verk, bl. a. Petrarcas
"Rime" (1825). Hans samlade smärre skrifter utkommo
1868.
Cicada, zool. Se Stritslägtet.
Cicco da Ferrara [tjickå-], egentl. Francesco Bello,
italiensk skald under senare hälften af 15:de årh.,
lefde i blindhet och armod dels i Mantua, dels i
Ferrara. Den af honom författade stora hjeltedikten
Libro d’arme e d’amore, nomato Mambriano (1509; en
god upplaga utkom 1549) tjenade i många hänseenden
Tasso till förebild. Hans i Burchiellos anda skrifna
sonetter äro qvicka och uppsluppna.
Cicer L., bot., växtslägte af nat. fam. Leguminosae,
underfam. Papilionaceae, kl. Diadelphia L.,
ordn. Decandria. Dit hör C. arietinum L.,
kikärten eller kaffeärten, hvilken härstammar
från orienten och i mängd odlas i södra Europa,
företrädesvis i de södra delarna af Frankrike och
Spanien. Denna växt är en ettårig, ungefär fotshög
ört med parbladiga blad, röda eller hvitaktiga
blommor, som sitta ensamma i bladvecken, och stora,
uppblåsta baljor. Fröna, som hafva någon likhet
med ett gumsehufvud (deraf artnamnet arietinum, af
Lat. aries, gumse), äro mycket närande, liksom de
närslägtade bönväxternas och ärternas frön. Också
äro de i södra Europa, synnerligast i Spanien, ett
omtyckt näringsmedel. De nyttjas äfven som surrogat
för kaffebönor. – Växten odlades redan i forntiden
af romarna. Den uthärdar lätt torka och trifves på
ställen, hvarest bönor, ärter och linser vissna.
Ldt.
1. Cicero, Marcus Tullius, romersk statsman,
talare och skriftställare, föddes d. 3 Jan. 106
f. Kr. nära Arpinum (nu Arpino). Hans fader tillhörde
riddareståndet, och på dennes landtgård, som hade
ett idylliskt läge vid Fibreni sammanflöde med Liris
(Garigliano), tillbragte han sin ungdom. Tidigt blef
han, jämte sin broder Quintus, af fadern medförd
till Rom, der barnen fingo undervisning af grekiska
lärare. Det visade sig mycket snart, att den unge
Marcus hade ovanligt rika anlag. Genom faderns
förbindelser bereddes honom tillfälle att umgås med
och åhöra Roms store talare, bl. a. Crassus, och
så utbildades redan tidigt hans håg och fallenhet
för talarekonsten. År 91 anlade han toga virilis
(manlig toga), hvilket betecknade hans inträde i
det offentliga lifvet. Derefter vistades han först
hos augurn Q. Mucius Scaevola och, efter dennes död,
hos hans broder, öfverstepresten, för att under deras
ledning och genom deras föredöme inhemta kännedom
om det romerska rätts- och författningsväsendet samt
utbilda sig till duglighet i medborgerliga värf. År 89
deltog C. i marsiska kriget, hvarefter han återvände
till Rom och der fortsatte sina studier. Dessa
omfattade särskildt retorik och filosofi, i hvilket
senare ämne epikuréen Phaidros samt nya akademiens
hufvudman, Philon, och stoikern
Diodotos voro hans lärare. I den grekiska diktkonsten
invigdes han af skalden Archias. Till de teoretiska
studierna kommo besök på forum, för åhörande af
rättegångar och politiska förhandlingar, samt på
teatern, der han fick tillfälle att se och höra
dåtidens störste mästare i ädelt föredrag, Aesopus
och Roscius. Dessutom idkade C. flitigt tal- och
skriföfningar. Det var genom att på detta sätt
skaffa sig både sakkännedom och formel färdighet,
som han förberedde sig för talarekallet. Under
Sullas diktatur började han offentligt utöfva
verksamhet såsom talare. Det första brottmål,
hvari han uppträdde, var amerinen Sexti Roscii sak
(80). Försvaret af denna var onekligen förenadt med
fara. På föranstaltande af två slägtingar, som ville
komma åt hans egodelar, hade Roscius blifvit anklagad
för fadermord, och anklagarna hade, för att få den
oskyldige så mycket säkrare fälld, i saken indragit
en mäktig gunstling hos Sulla. Med lika mycket mod
som skicklighet blottade C. hela sammangaddningen och
gaf offentligt uttryck åt den allmänna förtrytelsen
öfver den senaste tidens mordgerningar, hvarvid han
dock bemödade sig att icke såra diktatorn sjelf,
utan endast väcka hat mot de nedriga personer, som
för egen vinning missbrukat sin ställning. Talet
väckte stort uppseende, och den unge C. betraktades
nu såsom en framtidsman, i synnerhet af folkvännerna,
som i honom trodde sig se en blifvande förkämpe. –
Kort derefter företog C. en resa till Grekland
och Asien, hufvudsakligen för att stärka sin något
vacklande helsa. På denna färd fullföljde han ock
sina studier, under ledning af berömda filosofer och
retorer, särskildt Apollonios Molon på Rhodos. I
Athen knöt han med romaren T. Pomponius Atticus
en vänskapsförbindelse, hvilken sedermera alltjämt
tilltog i styrka. Efter två års frånvaro återvände han
till Rom med stärkta kroppskrafter och väl danad för
sitt kall. Nu beträdde han den politiska banan; år 75
var han quaestor, 69 edil och 66 praetor. Quaesturen
på Sicilien förvaltade han med sådan skicklighet och
hofsamhet, att sicilianerna år 70 åt honom uppdrogo
att anklaga f. d. praetorn C. Verres, som under
tre år hade misshandlat och utplundrat dem. C. fick
dervid ett ypperligt tillfälle att göra bruk af
sin talkonst. Också lyckades det honom att samla så
många och vigtiga bevis, att Verres, fastän han hade
mäktiga gynnare, blef förskräckt öfver den kraft och
fasthet, som hans motståndare ådagalade, och gaf sin
sak förlorad redan i början af rättegången. Äfven i
andra mål, särdeles i försvarstal, uppträdde C. med
skicklighet och framgång. Han visade sig mäktig såväl
att öfvertyga som att gripa åhörarna, och derför
stadgades mer och mer hans rykte som en talare
af första ordningen. Mot hans sakförareverksamhet
kan visserligen framställas berättigadt klander,
men detta träffar mera tidsandan än honom sjelf. På
den tiden ansåg man nämligen, att en sakförare kunde
åtaga sig äfven ohederliga rättegångsmål samt att han
framför allt hade att tänka på huru han bäst skulle
kunna främja sin saks framgång och att han derför
ej behöfde vara särdeles nogräknad i afseende på
medlen. Orättvisa beskyllningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
