- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
713-714

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cypripedium - Cypris, zool. Se Musselkräftslägtet. - Cyprisk - Cyprius - Cypselus - Cypselus, zool. Se Mursvala. - Cyr, S:t - Cyr, Louis Gouvion de S:t C, fransk marskalk. Se Saint-Cyr. - Cyrenaica - Cyrenaiska skolan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utmärker sig i synnerhet genom förekomsten af tvänne
ståndareknappar (de allra flesta öfriga orchidéer
hafva blott en) samt genom den uppblåsta, skolika
"läppen" (det största af kalkbladen). Den enda
svenska arten är C. calceolus L., gucku-skon
(gökskon) eller toffelblomman, som har stora,
vackra, egendomligt bildade blommor. Den förekommer,
ehuru sällsynt, på något fuktiga och skuggiga ställen
öfver större delen af vårt land, i synnerhet i
kalktrakter. Både det svenska och det latinska namnet
syftar på läppens form. Flere arter af C. odlas som
prydnadsväxter. Ldt.

Cypris, zool. Se Musselkräftslägtet.

Cyprisk, hvad som tillhör eller har afseende på
Cypern.

Cyprius, Lat., femstafvig versfot: v – v v –,
t. ex. amabilitas.

Cypselus (Grek. Kypselos), en korintisk herskare,
hvilken fick sitt namn deraf att han som nyfödd
blef af sin moder gömd i en kista (kypsele) för
att räddas undan förföljelser af hennes slägtingar,
som voro makthafvare i Korint och hvilka han, enligt
oraklet, skulle komma att störta. Hunnen till mogen
ålder, gjorde han sig 657 f. Kr. till herre i Korint,
som han prydde med vackra byggnader och konstverk,
samt innehade styrelsen i tjugoåtta år. – Den ofvan
nämnda kistan, som ännu i 2:dra årh. f. Kr. lär hafva
förvarats i Heretemplet i Olympia, var af cederträ
och försedd med konstnärligt utförda sniderier.

Cypselus, zool. Se Mursvala.

Cyr [sir], S:t, köping i franska depart. Seine-et-Oise
(Isle-de-France). Se Saint-Cyr.

Cyr [sir], Louis Gouvion de S:t C., fransk
marskalk. Se Saint-Cyr.

Cyrenaica (Kyrenaika), i forntiden nanm på
ett på Afrikas nordkust beläget landskap, motsvarande
vestra delen af nuvarande Barka i Tripolis. I
motsats till omgifvande land var det väl vattnadt
och fruktbart. Dess förnämsta alster voro hvete,
olja, honing, vin och sydfrukter, i synnerhet
dadlar. Omkr. 631 f. Kr. blef staden Cyrene der
grundlagd af grekiska nybyggare. Det nya samhället
nådde snart en hög grad af materielt välstånd och
andlig utveckling samt försvarade sig med framgång
mot kringboende folk, bland hvilka kartagerna voro
dess farligaste fiender. Omkr. 524 f. Kr. blef
det skattskyldigt under Persien; sedermera
blef det en republik och bestod som sådan i 200
år. Landet underkastade sig utan motstånd Alexander
den store. Efter hans död (323 f. Kr.) kom det
under Ptolemaeerna. Den siste bland dessa, Apion,
testamenterade det 97 f. Kr. till romarna, hvilka
förenade det med Kreta till en provins. Vid Romerska
rikets delning (395 e. Kr.) tillföll C. (eller
Pentapolis, såsom det efter sina fem hufvudstäder
äfven kallades) det östra kejsaredömet. Dess ännu
i flere århundraden fortfarande blomstring gick
om sider under, dels genom upprepade anfall af det
inre Afrikas nomader, dels och i synnerhet genom den
muhammedanska eröfringen i 7:de årh. C. är rikt på
märkvärdiga forntidslemningar.

Cyrenaiska skolan (så kallad efter Cyrenaica,
stiftarnas fädernesland), en ganska betydande

filosofisk skola bland de s. k. ofulländade sokratiska
skolorna, hvilka så benämnas derför att de väl hade
Sokrates’ läror till sin historiska utgångspunkt,
men ej kunde fullt fatta och tillgodogöra sig det
väsentliga i dem. Cyrenaikerna upptogo från Sokrates
riktningen på och intresset för de kunskapsteoretiska
och de praktiska frågorna – och detta ledde dem,
icke mindre än mästaren, till att, åtminstone i det
väsentliga, öfvervinna den försokratiska periodens
realism och att uppställa en idealistisk verldsåsigt
– samt läran om vetandet och sjelfbeherskningen
såsom nödvändiga moment i dygden. Deremot var
den filosofiska rationalism, i såväl teoretiskt
som praktiskt afseende, på hvilken Sokrates’
undersökningar syftade, för dem helt och hållet
främmande. För de egentligen metafysiska frågorna
saknade de allt intresse. Menniskan, så lärde de,
kan ej hafva kunskap om annat än sina sensationer,
och sådana äro endast skiftningar i vår egen själs
inre tillstånd. Om den objektiva verklighet, som
möjligen ligger till grund för sensationerna,
känna vi intet. Men af dessa sinnesintryck
gifves det några, som för oss medföra njutning,
och andra, som orsaka smärta, hvaremot somliga,
såsom jämförelsevis omärkbara, äro för oss i nämnda
afseende indifferenta. Att vinna njutning och undfly
smärta utgör hvarje menniskas naturliga och enda
sträfvan. Den ögonblickliga sinliga njutningen,
ogrumlad af hvarje tanke på det kommande, är lifvets
högsta goda och såsom sådan sitt eget ändamål. I
detta afseende finnes ingen skilnad mellan menniskan
och djuret. Menniskan har dock förståndet såsom
medel att vinna detta ändamål, och dygden består
just i att rätt bruka detsamma dertill, hvadan äfven
dygden, som för Sokrates varit sitt eget ändamål och
identisk med det högsta goda, kunde för cyrenaikerna
erhålla betydelse endast såsom ett medel. Då nu olika
njutningar ofta visa sig vara hinderliga för
hvarandra, så måste dygden först och främst innebära
vetande om hvilka njutningar som i dylika fall böra
föredragas. I detta afseende bör först och främst
märkas, att smärtefriheten allena ej kan anses göra
till fyllest, utan att verkligen positiv lustkänsla
är nödvändig, samt att den kroppsliga lustkänslan,
såsom starkare, måste anses ega företrädet. Men det
visar sig ofta i lifvet, att man för ernåendet af
en framtida rikare njutning måste försaka en närmare
liggande, ja t. o. m. underkasta sig smärta. Dygden
blir derför ock sjelfbeherskning, hvilken särskildt
yttrar sig deri att den vise äfven under njutningen
bibehåller den måtta och det sinneslugn, som kräfvas
för att njutningsförmågan ej skall minskas eller
förloras. Allt detta har nu visserligen betydelse
endast såsom medel för det goda. Men då man emellertid
på detta sätt – och det allt bestämdare ju mer
behofvet gjorde sig gällande dels af en norm vid valet
mellan olika njutningar, dels af att bestämma det
goda så, att det, så vidt möjligt, blefve dygdens
nödvändiga följd – drefs att fästa afseende icke
allenast vid den ögonblickliga lusten, utan jämväl
vid dess förhållande till lifvet i det hela, så
modifierades åsigten hos skolans senare anhängare,
Theodoros

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0363.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free