Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medeltidslagarna, kodifierade i Kristian V:s "Danske
lov" (1683), möter oss tidens bästa danska i
obunden form. – De latinska föredömena utöfvade
inflytande äfven på diktkonsten, men måste på detta
område dela makten med den franska renaissancens
klassicitet. Endast en och annan gång bryter den
naturliga poetiska ingifvelsen fram genom de utifrån
lånade formerna hos tidens konstpoeter, t. ex. hos
Anders Arrebo och Anders Bording (i 17:de årh.). Men
ännu lefde de gamla folkvisorna qvar hos folket, och
det fans åtminstone en skald, som egde öga och öra för
poesien i dem. Denne var Jörgen Sorterup (i början
af 18:de årh.), hvars "Nye heltesange om Frederik
den fjerdes sejrvindinger" utgöra en efterklang af
medeltidens visdiktning. Den religiösa känsla och
inbillningskraft, som reformationen väckt och ett
innerligt församlingslif utvecklat, bröt sig slutligen
– i senare delen af 17:de årh. – genom Tomas Kingos
originella och utomordentligt rika psalmdiktning
väg i språket. Kingos psalmer, tidehvarfvets mognaste
frukt och förnämsta andliga qvarlåtenskap, förete
visserligen en mängd osmakligheter – hufvudsakligen
till följd af språkets uppblandning med främmande
beståndsdelar –, men utmärka sig ofta för en lyftning,
som icke blifvit öfverträffad i senare hymner.
3. Upplysningstidehvarfvet. Redan länge hade den
franska kulturen inverkat på det dansk-norska folkets
tänkesätt och särskildt på dess språk, som vid början
af 18:de årh. vimlade af gallicismer. Norrmannen
Ludvig Holberg (1683–1754) ryckte å ena sidan
folket helt och hållet in i den allmänna europeiska
bildningens breda ström; men å andra sidan väcktes
några af folkets bästa ursprungliga krafter till
verksamhet hos honom. Under en mångårig vistelse
utomlands skärpte han i betydlig mån sin kritiska
förmåga, särskildt genom att mottaga inverkan af den
galliska andans klara förståndsmässighet. Sålunda fick
han ögonen öppna för den dansk-norska bildningens
underlägsenhet under den europeiska. Att afhjelpa
detta missförhållande blef hans lifs uppgift. Genom
sin mångsidiga författareverksamhet – som komisk
skald, komediförfattare, historieskrifvare, författare
af moraliska kåserier och af allmännyttiga arbeten –
sökte han utrota fördomar, dumma plägseder, hyckleri
och frasväsende samt vägleda till en sund uppfattning
af lifvets förhållanden, rena smaken, "polera
språket" och skapa en literatur, som kunde mäta sig
med de stora kulturfolkens i fråga om såväl gediget
innehåll som lättfattlig framställning. Han sökte,
kort sagdt, upplysa folket. Men han var ingalunda en
slaf af den främmande bildningen. Denna hade tvärtom
frigjort hans andliga krafter. Sin komiska begåfhing
vände Holberg med särskildt eftertryck mot allt slags
dåraktig efterapning af främmande seder. Den komiska
förmågan var det egentligen inspirerande i hans
författareskap. Genom henne blef Holberg en verklig
skald, genom henne utöfvade han ett inflytande,
som sträckt sig öfver hela Norden och som verkar
ännu den dag som är. Hans komedier bibehålla ännu
sin friskhet. Holbergs
inflytande är märkbart hos nästan alla senare danska
och norska författare. Det visar sig till och med hos
så djupt anlagda religiösa skalder och tänkare som
N. F. S. Grundtvig och Sören Kierkegaard. Men äfven
Holberg var underkastad inskränkningar. I religiöst
hänseende förhöll han sig neutral. De från forntiden
ärfda folkvisorna väckte hans åtlöje, och fornnordiska
studier ansåg han vittna om pedanteri. Enligt hans
mönster och föredöme blef förståndsupplysningen
hufvudföremålet för den följande tidens
sträfvanden. Men de djupare strömningarna i folklifvet
fortsatte dock sitt lopp. Sann poetisk känsla
gjorde sig åtminstone en och annan gång gällande
i Ambrosius Stubs anspråkslösa visor (i början
af 18:de årh.). Under den pietistiska väckelsens
inflytande uppstämde Brorson (vid midten af årh.) sina
innerliga och djupt stämningsfulla psalmer. På den af
Torfaeus och Arne Magnusson öppnade vägen arbetade
sådana häfdaforskare som Gram, Langebek (samlare af
"Scriptores rerum danicarum"), Schöning ("Norges
riges historie") och Suhm (d. 1798, författare till
det omfattande verket "Historie af Danmark"). Genom
sina lärda forskningar förberedde dessa män
den nordiska renaissancen. Deras sträfvanden
försiggingo emellertid så att säga på djupet eller
i studerkammarens enslighet. På ytan mötte det af
Holberg framkallade upplysningssträfvandet i senare
hälften af 18:de årh. tvänne utifrån kommande
strömningar: den franska filosofien – hvilken
dock ej vann något allmännare inflytande och hvars
förnämste anhängare, dramatikern P. A. Heiberg och
geografen Malte Konrad Bruun, genom sina sympatier
för den franska revolutionen, väckte regeringens
farhågor till den grad, att hon landsförvisade dem –
samt den tyska rationalismen, hvilken, i synnerhet
genom Bastholm (dess främste målsman), under
en tid var nära nog allenarådande i teologien och
kyrkan. Ingen af dessa strömningar mäktade i djupare
mening rikta folkandan. De författare, som följde
dem, utöfvade dock ett stort inflytande på språket,
derigenom att de rensade detsamma från romanska
ord och utbildade det för högre stilarter. Fastän
de lärodikter, naturbeskrifvande skaldestycken,
sällskapssånger och dryckesvisor – ofta synnerligen
matta och ingalunda bellmaniansk-dityrambiska –, som
utgjorde största delen af den tidens poesi, icke voro
egnade att väcka en djupare poetisk känsla, låg dock i
hela riktningens förståndsmässighet ett väl behöfligt
värn mot öfverdrift och svulst. Synnerligen gagnande
i detta hänseende var den s. k. "norska skolan"
(från K. B. Tullins framträdande, i midten af 18:de
årh., till början af närvarande årh.). Denna skolas
mest framstående man, Johan Herman Wessel, gaf genom
den utmärkta parodien "Kjärlighed uden strömper"
ett dråpslag åt den pseudo-klassiska tragedien, som
derigenom uteslöts från den dansk-norska literaturen
och teatern. Emellertid hade Klopstock i Tyskland
anslagit nya strängar. Hans mångåriga vistelse i
Köpenhamn (1751–70), hvarest samtidigt fans en hel
koloni af tyska vetenskapsmän och författare, gaf
den första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
