- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
897-898

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

århundrade som en ruin. Lyckligare var Saly med sin
vackra bronsstaty af Fredrik V till häst, på det af
Amalienborgs palats omslutna torget. – Under denna
period, till fram emot 1780, spelade målarekonsten
den jämförelsevis obetydligaste rolen. Bland
porträttmålarna, som utgjorde flertalet, må nämnas
svensken Pilo samt danskarna P. Als (1726–76) och
V. Erichsen (1722–82), hvilken sistnämnde dock vann
sitt rykte företrädesvis i Petersburg.

Sedan Saly och Jardin 1771–72 hade lemnat akademien,
började dennas egentligen danska tid, i det
att de infödde konstnärer, som vuxit upp under
akademiens ledning, nu kommo till styret. Denna den
danska konstskolans första period blef icke utan
betydelse. Inom byggnadskonsten hade akademien i
Harsdorff (1735–99) en konstnär, som redan
i sina första verk pekade mot det mål, hvilket så
att säga blef denna periods konstnärliga program,
nämligen att låta rococo-stilens uppstyltade
väsende aflösas af en sundare och renare, på
antiken baserad konstuppfattning. I sina första
arbeten visade han sig hafva öppen blick för den
romerska konstens egendomlighet; men sedan han,
genom engelska arkitekters mätningar, lärt känna
den grekiska byggnadskonstens hufvudverk, förstod
han genast att tillämpa dennas ädlaste stilformer
på moderna uppgifter (den vackra kolonnaden på
Amalienborg). Efter Köpenhamns brand 1795 utförde han
flere betydande privathus; men hans kraft var redan
då bruten, och det var hans mindre begåfvade lärjunge
K. F. Hansen (1756–1845), som de stora uppgifterna
tillföllo. Denne konstnär, hvilken, trots Harsdorffs
inflytande, företrädesvis gjorde sig till målsman
för en nästan pedantisk anslutning till den romerska
arkitekturen, uppförde bl. a Kristiansborgs slott
(som nedbrunnit 1794) och Vårfrukyrkan i Köpenhamn
samt rådhuset derstädes – hans i konstnärligt
afseende måhända lyckligaste verk. Hans lärjunge
P. Malling (1781–1865) uppförde universitetsbyggnaden
i hufvudstaden och Sorö akademi med en något friare
användning af lärarens stil. – Wiedewelt (1731–1802),
som i Rom hade lärt känna Winckelmann, egde alla
förutsättningar att kunna främja bildhuggarekonstens
pånyttfödelse i antik anda. Han tyckes hafva
varit medveten om betydelsen af sin uppgift,
men saknade kraft att konstnärligt genomföra sin
tanke. Wiedewelts bästa verk höja sig likväl öfver
den föregående tidens. Den konstnär, som verkligen
skulle väcka skulpturen till nytt lif, Thorvaldsen
(1770–1844), var, märkligt nog, icke lärjunge af
Wiedewelt, utan af målaren Abildgaard. Äfven i Rom
var det en dansk målare, Carstens (1754–98), som
ledde hans steg i antikens spår. Thorvaldsen, som
nästan ett halft århundrade lefde och verkade i Rom,
tillhör emellertid mera Europa än D. (se Thorvaldsen,
B
.). De bildhuggare, hvilka samtidigt verkade på
konstakademien i Köpenhamn, Weidenhaupt (1738–1805)
och Dajon (1748–1823) m. fl., hade ej något nämnvärdt
inflytande på efterföljarna. – Den största betydelsen
för utvecklingen af en dansk konst fick under denna
period utan tvifvel målarekonsten,

oaktadt de då lefvande målarna, trots sin benägenhet
att upptaga nordiska ämnen, ännu icke stodo på en sant
nationel grundval. Hufvudmannen var N. Abildgaard
(1743–1809), en lärd konstnär med ovanlig teknisk
säkerhet. Hans brist på omedelbar konstkänsla
gjorde likväl, att han blef af mindre betydelse för
efterverlden, än man kunnat vänta af hans outtröttliga
verksamhet. Det var stil i hans teckning, och hans
figurer gåfvo ett sant uttryck för tanken i hans
kompositioner; men i enskildheterna saknas icke sällan
naturstudium. Färgen är i hans bästa arbeten djup och
kraftig; men den glöd, som han fått från venezianerna
och som återfinnes i somliga af hans tidigare arbeten,
förlorade sig med åren. Trots den värme, hvarmed han
omfattade undervisningen på akademien, lyckades det
honom icke att bilda en målareskola. Hans lärjungar
voro utan talang eller dogo tidigt, och de två,
som nådde något stort inom konsten, bildhuggaren
Thorvaldsen och målaren Eckersberg, öfvergåfvo helt
och hållet hans riktning. Vid sidan af Abildgaard egde
Juel (1745–1802) ett berömdt, nästan europeiskt namn
som porträttmålare; men Pauelsen (1749–90), hvilken
sökte göra sig gällande som historiemålare, lofvade
mera, än han sedermera höll. De bägge sistnämnde voro
emellertid de förste, som visade sig hafva öppen blick
för återgifvandet af den danska naturen. Särskildt
målade Juel icke få, af en äkta poetisk stämning
genomandade danska landskap. Något yngre var Lorentzen
(1749–1828), som egentligen var porträttmålare, men
likväl också hörde till den i egentlig mening danska
konstens förelöpare, genom den förkärlek, hvarmed han
behandlade danska ämnen (historiska målningar, ett
Holbergsgalleri och landskap, till hvilka man äfven
må räkna hans norska prospekter). – Slutligen egde
denna period i kopparstickaren Clemens (1749–1831) en
konstnär af framstående rang och med europeiskt rykte.

Väl hade Abildgaard sökt att i ord och gerning göra
en renare smak gällande på konstens alla områden;
men den stil han representerade var likväl för lärd
och för mycket grundad på formella forntidsstudier,
för att den skulle kunna vinna ett varaktigt lif. Med
19:de årh. framträdde i hela Europa en ny, på en
djupare naturalism grundad konststil, som undanträngde
den föregående tidens formalism och fann väg till
D. med K. V. Eckersberg (1783–1853), hvilken hade
studerat i Paris hos L. David. Denne konstnär var
egentligen verksam som historiemålare, men fick sin
största betydelse genom det allvar och den ihärdighet,
hvarmed han höll sig till naturen. Hans italienska
och danska landskap, hans porträtt och särskildt
de friska samt med oförliknelig sanning uppfattade
sjöstycken, med hvilka han införde marinmålningen i
sitt fädernesland, intaga en betydelsefull plats i D:s
konsthistoria, liksom hans utmärkta och fruktbärande
verksamhet som lärare. En hel målareskola utgick
under hans tid från akademien och från hans egen
anspråkslösa skola; men dess värre bortryckte döden
många af hans lärjungar redan i deras ungdom. Sådana
konstnärer som Rörbye, Bendz, Petzholdt, Küchler,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:03 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0455.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free