Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Delegera - Delémont - Delen, D. van, holländsk målare. Se Deelen. - Delenda Carthago - Delepierre, Octave, belgisk skriftställare - Delescluze, Louis Charles, fransk journalist och politisk agitator - Delessert, Benjamin, baron, fransk lärd - Delff, Willem Jacobsz, nederländsk kopparstickare - Delfi, stad i forngrekiska landskapet Phocis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Delegera (Lat. delegare), afsända med uppdrag;
befullmäktiga; afträda, öfverflytta (en rättighet,
en skuld o. s. v.). – Delegerad (Lat. delegatus)
l. delegat, fullmäktig, ombud. Jfr Delegation och
Legat.
Delémont [dölemång] l. Delsberg, stad i schweiziska
kantonen Bern. Omkr. 2,500 innev. Vigtiga
jerngrufvor. Betydande jernindustri och
urtillverkning.
Delen, D. van, holländsk målare. Se Deelen.
Delenda Carthago, Lat., "Kartago bör förstöras";
stående fras, "käpphäst". De båda sistnämnda
betydelserna hafva uppkommit med anledning deraf att
den romerske statsmannen Cato d. ä. plägade afsluta
sina anföranden i senaten med orden Praeterea censeo
Carthaginem esse delendam ("för öfrigt yrkar jag på
Kartagos förstöring").
Delepierre [dölapiär], Octave, belgisk
skriftställare, f. 1804, var först praktiserande
advokat, beträdde 1830 den diplomatiska banan
och utnämndes 1849 till belgisk generalkonsul i
London. Hans många skrifter behandla dels Belgiens
historia och äldre literatur, dels bibliografi och
inhemsk arkeologi. D. har äfven föranstaltat nya
tryck af sällsynta verk och tillsammans med G. Brunet
utgifvit "Bibliothèque biblicophilo-facétieuse".
Delescluze [döläklys], Louis Charles,
fransk journalist och politisk agitator, f. 1809,
indrogs 1830 i Juli-revolutionens hvirfvel och
förde sedan under hela sitt lif, både hemligt och
offentligt, en rastlös kamp emot den konstitutionella
monarkien, det andra kejsaredömet samt den andra
och den tredje republiken. 1836 måste han fly
till Belgien. Under Februari-revolutionen (1848)
återvände han till Paris och grundade derefter
tidningen "La révolution démocratique et sociale",
hvilken dock inom kort ådrog honom en dom, lydande
på deportation. D. lyckades emellertid undkomma till
England. 1853 begaf han sig åter till Paris, men blef
genast häktad och skickad till galérerna. Slutligen
fördes han till Cayenne. Amnestien 1859 återförde
honom till Frankrike, der han 1868 började utgifva
tidningen "Réveil", som inom kort ådrog honom nya
straff. Under Pariskommunens dagar (1871) spelade
D. en framstående rol. Bl. a. var han president i
välfärdsutskottet och krigsminister. Det var han som,
förutseende kommunens undergång, genomdref beslutet
att medelst petroleum sticka alla offentliga byggnader
i brand. Det dekret, som påbjöd denna åtgärd, liksom
åtskilliga befallningar om andra våldshandlingar äro
undertecknade af honom. När allt hopp var ute för
kommunen, besteg D. med blottadt bröst en barrikad
och föll, genomborrad af fem kulor, d. 28 Maj 1871.
Delessert [dölesär], Benjamin, baron, fransk
lärd, f. 1773, grundade först en bankiraffar i
Paris, blef sedan (1813) befälhafvare öfver en
legion af nationalgardet, var 1817–38 medlem af
deputeradekammaren, blef 1844 pär af Frankrike
och dog 1847 som president i Seinedepartementets
handelsdomstol. Han gjorde sig högt förtjent såsom
föreståndare för Paris’ fattighus,
såsom grundläggare af sparbanker, såsom en bland
stiftarna af "Société philanthropique" och såsom
en frikostig uppmuntrare af vetenskapliga och
konstnärliga sträfvanden. Han var tillika egare
af mycket rika botaniska och konkyliologiska
samlingar. De märkligaste bland hans arbeten äro:
Icones selectae plantarum (1820–39), Des avantages
de la caisse d’épargne et de prévoyance (1835),
Le guide du bonheur (1839; flere gånger omtryckt)
och Le moral en action (1840).
Delff, Willem Jacobsz, nederländsk
kopparstickare, f. 1580, d. 1638, blef berömd för
sina förträffliga gravyrer efter målaren Mierevelt
(hans svärfader). Dessa gravyrer utgöras af porträtt
af trettioåriga krigets hjeltar och andra samtida
framstående personligheter (Gustaf II Adolf, Axel
Oxenstjerna m. fl.).
Delfi (Lat. Delphi, Grek. Delfoi), stad i
forngrekiska landskapet Phocis, vid foten af
berget Parnassos, nära den åt muserna helgade källan
Kastalia och floden Pleistos. Dess stora betydelse
härrörde från det der befintliga berömda oraklet,
hvars uppkomst grundade sig på de ur en jordremna
framträngande dunsterna, hvilka man tillade en
inspirerande verkan. Oraklet säges ursprungligen hafva
tillhört Gaia (jordgudinnan) samt från henne öfvergått
först till Themis och slutligen till Apollo. Dess
besittningstagande af sistnämnda gudomlighet sattes i
förbindelse med dödandet af draken Python, hvarifrån
man äfven härledde det äldre namnet Pytho, hvarunder
orten redan i de homeriska sångerna prisas för sitt
med rika skatter välsignade orakeltempel. Sedan detta
urgamla tempel nedbrunnit (548 f. Kr.), insamlades
från hela Grekland bidrag till dess återuppbyggande,
hvilket för ett pris af 300 talenter (öfver 1,200,000
kr.) öfvertogs af de från Athen fördrifne
alkmaeoniderna och af dem utfördes på ett ännu
praktfullare och kostsammare sätt, än ackordet
beskref. Det nya templet smyckades sedermera af
attiska konstnärer med härliga bildverk. I dess
försal (pronaos) lästes tänkespråk af Greklands
"sju vise". I den innersta helgedomen (adyton)
öppnade sig den orakelgifvande jordremnan, och der
befann sig äfven den s. k. "jordnaflen" (omfalos),
ett kägelfonnigt marmorblock, hvilket betecknade
D. såsom jordens medelpunkt. – Det delfiska oraklet
förestods af ett talrikt och väl organiseradt
presterskap, hvilket såsom sitt verktyg begagnade
den s. k. Pythia, Apollos prestinna. När oraklet
skulle rådfrågas, fördes Pythia, efter förberedande
offer och reningsceremonier, in i tempelcellan,
der hon tog plats på en trefot öfver den nyssnämnda
jordremnan. Under inflytande af de uppstigande giftiga
ångorna råkade hon i ett krampaktigt ekstatiskt
tillstånd och utstötte osammanhängande ord. Dessa
blefvo derefter af presterna sammansatta, i episkt
versmått, till svar, som oftast voro dunkla och
mångtydiga; i en senare tid gåfvos dock orakelsvaren
merendels på prosa. Till en början lära orakelsvar
hafva meddelats endast en gång om året, på sjunde
dagen af vårmånaden "Bysios", men sedermera under
en viss tid hvarje månad. De många orakelsökande
medförde naturligtvis rika skänker, och derigenom
hopades småningom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
