Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Don Juan - Don Juan d'Austria, spansk prins. Se Juan d'Austria. - Donläge - Donna - Donndorf, Adolf, tysk bildhuggare - Donne, John, engelsk skald - Donnenberg, en till Vogeserna hörande bergstopp. Se Donon. - Donner, Georg Raphael, österrikisk bildhuggare - Donner, Johann Jakob Kristian, tysk filolog och öfversättare - Donner, Otto, finsk universitetslärare, språkforskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från en genom yttre erfarenhet vunnen kännedom
om lifvet, och är således ett komplement till
Faust, hvars skepticism härrör af spekulation. Den
äldsta dramatiska bearbetningen af Don-Juans-sagan
är skådespelet "El burlador de Sevilla", af den
spanske skalden Gabriel Tellez (1570–1648), som utgaf
sina verldsliga dikter under pseudonymen "Tirso de
Molina". Från Spanien kom detta skådespel 1620 till
Italien. Något senare blef det kändt i Frankrike. Den
mest kända bland de franska bearbetningarna är
Molières "Don Juan, ou le festin de pierre" (1665),
i hvilken den kastilianske vällustingen förlorat en
god del af det demoniska i sin karakter och i det
hela taget ar framställd som en lättsinnig tok, hvars
puts och skälmstycken väcka munterhet. Texten till
Mozarts ryktbara opera "Don Juan" (1787) är författad
af Lorenzo da Ponte och hvilar på en af Antonio
de Zamora gjord bearbetning af Tellez’ dram. I den
engelska literaturen blef sagan om Don Juan för första
gången dramatiskt behandlad i Shadwells "Libertine"
(1676). Den episka dikten "Don Juan" af Byron har
ingenting annat än namnet gemensamt med den gamla
spanska sagan. Åtskilliga franska författare af
den romantiska skolan, t. ex. P. Mérimée, A. Dumas
d. ä. och F. Malefille, införde Don Juans gestalt i
romanen. Bland de moderne spanske författarna har
Zorilla y Moral användt ifrågavarande saga till
stoff för den utmärkta dramen "Don Juan Tenorio"
(1844) och för de båda lyrisk-episka diktcyklerna
"El desafio del diabolo" (s. å.) och "Un bestigo de
bronce" (s. å.). Tysken Grabbe sökte i tragedien "Don
Juan und Faust" (1829) sammansmälta Don Juan- och
Faust-sagorna, och den förra har blifvit dramatiskt
behandlad af hans landsmän Wiese och Lenau. I Danmark
gjordes Don Juans-sagan till föremål för ett drama af
Hauch. På grundvalen af sagan om Don Juan de Maraña
gaf K. J. L. Almqvist, i den dramatiska dikten
"Ramido Marinesco", en framställning af Don Juan
(såsom den botgörande). B. F. O.
Don Juan d’Austria, spansk prins. Se Juan d’Austria.
Donläge, bergsv., ett malmlagers sidostupning,
d. v. s. den vinkel ett malmlager gör med
lodlinien i ett plan, som är vinkelrätt mot
lagrets strykningsriktning. Donläge bör sålunda
noga skiljas från "fallandet i fält", eller
fältstupningen, d. v. s. den vinkel ett malmlager
gör med lodlinien i ett plan, som är parallelt med
strykningsriktningen. En grufvas, eller rättare det
utbrutna tomrummets, stupning är ofta resultanten
af malmens donläge och fallande i fält, hvarför
man ej alltid kan af grufvans "donläge" sluta till
malmens. Om man ej vid grufbrytning noga skiljer
mellan donläget och fallandet i fält, kan man lätt
"tappa bort malmen". Äfven i rättsligt afseende är
det af vigt att känna donläget, då enligt 1855 års
grufvestadga ett utmål följer donläget mot djupet,
men vinkelrätt mot fältriktningen är begränsadt af
lodräta plan. Th. N-m.
Donna, Ital. (Sp; doña, Port. dona, Lat. domina,
af dominus, herre), fru, herskarinna, nyttjas såsom
titel för damer af de högre klasserna. Jfr Dame,
Dom, Don och Duenna.
Donndorf, Adolf, tysk bildhuggare, f. i Weimar 1835,
var lärjunge af Rietschel i Dresden (1853–61). Efter
sin lärares död fick han, jämte Kietz, uppdraget
att fullborda det af den förstnämnde började
Luther-monumentet i Worms och fullgjorde detta uppdrag
för sin del på ett utmärkt sätt. De karaktersfulla
statyerna af Fredrik den vise, Reuchlin, Savonarola
och Petrus Waldus samt den vackra idealgestalten af
det sörjande Magdeburg, hvilka han utförde för den
storartade minnesvården (färdig 1868), gåfvo honom,
ett frejdadt namn och hedersledamotskap af Dresdens
konstakademi. Bland hans öfriga verk må nämnas
storhertigen Karl Augusts ypperliga ryttarestaty
i Weimar och Cornelius-monumentet i Düsseldorf
(1875). 1877 kallades D. till professor vid
konstskolan i Stuttgart.
Donne [dån], John, engelsk skald, föddes 1573 och dog
1631 som domprost i S:t Paul i London. Hans dikter,
som utgöras af satirer, elegier, andliga qväden och
epigram m. m., utgåfvos 1633. Inom satiren var D. en
direkt föregångare till Pope och Churchill, och såsom
lyriker stod han i spetsen för den s. k. "metafysiska
skolan".
Donnenberg, en till Vogeserna hörande bergstopp. Se
Donon.
Donner, Georg Raphael, österrikisk bildhuggare,
f. 1693, d. 1741, var för det mesta verksam i Wien,
der han kraftigt sökte motarbeta det berniniska
manéret. Hans förnämsta verk är den stora fontänen på
Neumarkt i Wien, ursprungligen gjuten i bly (1739),
men 1873 ersatt med en trogen bronskopia. – D:s
broder Mattäus (d. 1756) var en framstående
stämpelsnidare.
Donner, Johann Jakob Kristian, tysk filolog och
öfversättare, f. 1799 i Krefeld, d. 1875, blef 1827
professor vid gymnasium i Ellwangen och 1843 vid
gymnasium i Stuttgart, fick på begäran afsked 1852 och
lefde derefter uteslutande för literära arbeten. Af
hans öfversättningar märkas Juvenalis’ satirer (1821),
Persii satirer (1822), Camões’ "Lusiaderna" (1833),
Sofokles’ tragedier (1839; 8:de uppl. 1875), Euripides
(1841–53; 2:dra uppl. 1858–59), AEschylus (1854),
"Iliaden" (1855–57; 2:dra uppl. 1864), "Odyssén"
(1858a–59; 2:dra uppl. 1868), Aristofanes’ lustspel
(1861) och Pindaros’ segersånger (1860).
Donner, Otto, finsk universitetslärare, språkforskare,
f. i Gamla Karleby d. 15 Dec. 1835, blef student
i Helsingfors 1857, filos. kandidat 1861, filos.
licentiat 1864 samt magister och doktor s. å. Efter
att i Berlin, Tübingen, Paris och London hafva
studerat de indo-europeiska språken blef han 1870
docent i sanskrit och komparativ lingvistik, i hvilka
ämnen han 1875 utnämndes till e. o. professor. –
Utgångspunkten för D:s vetenskapliga verksamhet
var den indiska filologien. På dennas område röra
sig hans tidigare arbeten: Indernes föreställningar
om verldsskapelsen, jemförda med finnarnes (1863),
Sîtâharanam, episod ur Râmâyana. Text, öfversättning,
förklaringar (1865) och Pindapitryajna, das manenopfer
mit klössen bei den indern (1870). Under inflytande af
det i Finland pågående fosterländska väckelsearbetet
har han sedan mer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
