Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drifbänkar - Driffield - Drifhjul - Drifhus - Drif-is - Drifkraft - Drifning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bädd, på hvilken ramarna (ett slags lådor utan
bottnar) ställas. Dessa fyllas med jord till en
höjd af 20–25 centim. (7–8,5 t.), hvarefter fönster
påläggas. Drifbänkar läggas under tiden mellan Januari
och början af Maj. Vid skötseln har man att tillse,
att de i bänkarna odlade växterna hvarken hafva för
varmt eller för kallt. Det förra förekommer man genom
att, då så behöfves, medelst en träkil hålla fönstren
något öppna (hvilket kallas att "sätta luft" eller
"lufta"), det senare genom att under kalla nätter
hålla bänkarna täckta med halm- eller rörvassmattor
och träluckor. Ströbädden måste utveckla så mycket
värme, att drifbänkarna ej behöfva hållas täckta
om dagen. – I drifbänk odlas dels sådana matväxter,
som visserligen kunna nå sin fulla utveckling äfven
på kalljord, men hvilka man önskar hafva färdiga
till skörd tidigare, än som är möjligt vid odling
på kalljord, t. ex. rädisor, sallat, gurkor m. fl.,
dels sådana växter, som för sin mognad på kalljord
kräfva längre och varmare somrar, än vårt klimat har
att erbjuda, t. ex. meloner. Dessutom användas
drifbänkar till uppdragning af plantor – ämnade
att utsättas på fritt land – af åtskilliga mat- och
prydnadsväxter, t. ex. de olika kålsorterna, löfkojor
m. fl. Till följd af de klimatiska förhållandena har
drifbänken vida större betydelse i de nordliga landen
än längre söderut. E. L.
Driffield [-fild], stad i engelska grefskapet
York. 8,364 innev. (1871). Spanmåls- och
kreaturshandel.
Drifhjul, mek., sådana på lokomotiv anbragta hjul,
på hvilka drifkraften verkar, antingen omedelbart
eller genom kopplingsstänger. Dessa hjuls diameter är
större än diametern hos de s. k. ledhjulen, hvilka
endast uppbära lokomotivets vigt. Vid snälltågen
har man vanligen två, vid de blandade tågen fyra,
och vid godstågen samtliga lokomotiv-hjulen anordnade
såsom drifhjul. Ju flere sådana hjul man begagnar,
dess större del af lokomotivets vigt är verksam
för adhesionen mellan hjulen och skenorna, och dess
större last kan framdragas. (Se Lokomotiv.) – Stundom
förekommer ifrågavarande benämning äfven om andra
hjul, som upptaga och fortplanta en krafts verkan i
en maskin. G. R. D.
Drifhus, trädgårdssk., för fruktdrifning särskildt
inrättadt hus. Se Drifning.
Drif-is, lösbrutna isstycken, som i större massor
drifva fram i vatten; särskildt om den is, som från
polarhafven, genom hafsströmmarna, drifves mot lägre
breddgrader, hvarest de sammanhängande isfälten ej
kunna motstå vågornas och den högre temperaturens
inverkan, utan gå sönder. Styckena hafva vanligen
100 till 200 f. (30–60 m.) diameter och äro mer
eller mindre hoppackade. (Jfr Is, Hafs-is och
Polar-is.) L. A. F.
Drifkraft, mek., en kraft, som förmår att sätta
en maskin i rörelse. De inom industrien använda
drifkrafterna äro af flere olika slag: menniskors
och djurs muskelkraft, tyngdkraften hos fallande
kroppar, fjäderkraften hos spända fjädrar, gasers och
ångors tryck m. fl. Menniskans muskelkraft användes
t. ex. vid handvefven, hvilken sättes i rörelse med
händerna, och vid tramphjulet, hvars kringvridning
sker medelst fötterna.
När man använder hästen för att sätta maskiner i
rörelse, är det vanligen lämpligast att begagna
s. k. hästvandring. Numera gör man likväl tämligen
sällan, för erhållande af industriel drifkraft, bruk
af djurens muskelkraft. Vid urverk använder man,
som bekant, tyngdkraften hos fallande lod äfvensom
fjädrars spänstighet. Men i stor skala begagnas
tyngdkraften som drifkraft vid vattenkraftsmaskiner,
antingen omedelbart, så att vattnet vid sitt fall
sätter ett hjul i rörelse, eller ock medelbart, så att
vattnet medelst sin tyngd får åstadkomma en betydande
tryckning, som verkar på hjulet. Luftens tryck
under dess rörelse lemnar en öfverallt tillgänglig
drifkraft, som likväl i jämförelsevis mycket ringa
mån tillgodogöres inom industrien (nästan endast
vid qvarnar och pumpverk), emedan dess verkan är i
hög grad ojämn. Så mycket allmännare gör man deremot
bruk af ångkraften, hvilken föranledt en fullständig
omgestaltning af maskintekniken och möjliggjort
den oerhördt stora industriella utveckling,
som egt rum under de senare årtiondena. Man kan
göra sig ett begrepp om ångmaskinens betydelse,
då man får höra, att den sammanlagda effekten af
alla ångmaskiner på jorden uppgår till inemot 40
mill. hästkrafter – en effekt, som många gånger
öfverstiger den sammanlagda effekten af de inom
industrien sysselsatta personernas arbete. – Under
de senare åren har man gjort en mängd försök att,
åtminstone för de tillfällen då endast en svagare
drifkraft tages i anspråk, ersätta ångmaskinen
med en beqvämare och mindre farlig kraftmaskin,
nämligen varm luft eller en explosiv blandning
af lysgas och luft. Också hafva varmlufts- och
gasmaskinerna vunnit ett icke obetydligt insteg i de
mindre industriidkarnas verkstäder. För erhållande
af drifkraft har man äfven sökt göra bruk af
elektriciteten, men användningen af denna kraft är
förenad med alltför stora kostnader för att kunna
förekomma annat än i sällsynta undantagsfall. Jfr
Turbin, Varmluftsmaskin, Vattenhjul, Vindhjul och
Ångmaskin. G. R. D.
Drifning. 1. Skeppsb. Den åtgärd, hvarigenom de i
ett fartygs bordläggning och däck förekommande nåten
göras vattentäta, hvilket sker på det sättet att
de fyllas med nöthår och dref i flere hvarf. Efter
slutad drifning infylles beck ofvanpå drefvet, och
sedan becket kallnat, bortskrapas den del deraf,
som befinnes utanför nåtet. – 2. Konstind. Den
åtgärd, hvarigenom i metallbleck utföres ett arbete,
hvars rundningar, upphöjningar och fördjupningar
åstadkommas medelst uthamring af metallbleckets
massa. Se Drifvet arbete. - 3. Bergsv. a) Den sista
operation, som företages i hvarje kontinuerligt gående
schaktugn: masugnar, kopparsmältningsugnar o. s. v.,
då blåsningen skall upphöra och således ej mera något
gods (kol, malm o. s. v.) uppsättes, utan endast
hvad som redan finnes i ugnen får nedsmälta. – b)
Ett uttryck för den hastighet, hvarmed smältningen i
en schaktugn försiggår. I våra gamla, små masugnar
begagnas vanligen ugnens rymlighet till mått på
drifningens storlek, så att man t. ex. säger, att
drifningen är 1, 1 1/2, 2 o. s. v. ugnsfyllnader i
dygnet. I nutidens stora masugnar, der ugnsfyllnaden
blir ett för stort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
