Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dråp - Dråpa l. Drapa - Dråpguden, Nord. mytol., ett af guden Tys binamn - Drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännnu ej blifvit kungjord till efterlefnad – är
dödsstraffet afskaffadt ej blott för dråp, utan ock
för mord. Dråp af vållande straffas i samtliga de
nordiska landen med fängelse eller (utom i Norge)
böter. I fall vållandet varit synnerligen groft,
kan dock dömas till straffarbete i högst två (i Norge
tre) år. J. H-r.
Dråpa l. Drapa (Fornn. drápa, af drepa, slå,
spela på ett stränginstrument, jfr harposlag),
lofqväde; egentl. ett skaldestycke, som uppläses
eller sjunges under ackompanjemang af strängaspel
(harpa) eller som har "starkt slag" (sträng takt)
och vid hvars uppläsning det gäller att iakttaga en
riktig betoning. Forntidens dråpor äro mestadels i
drottqvädets versmått (se Assonans och Drottqväde)
samt utgöra höjdpunkten af den gamla nordiska
konstpoesien. Den äldsta dråpa man känner är ett
qväde öfver Ragnar Lodbrok, hvilket uppgifves vara
författadt af Brage den gamle. Dråpodiktningen
hade sin egentliga blomstringstid i slutet af
10:de samt i 11:te årh. (omkr. 970–1100) och
upphörde under 14:de årh. De under hednatiden
diktade lofqvädena handla antingen om någon frejdad
man (en konung, en höfding, en väldig stridsman
o. s. v.) eller om någon gud. En dråpa, hvari en död
person förhärligats, kallas arfdråpa eller arfdikt
(erfidrápa, erfikvaeði). Sedermera diktades dråpor
till Kristi, Jungfru Marias samt helgons och biskopars
ära. – Diktades dråpan till en lefvande persons ära,
uppläste skalden merendels sjelf sin dikt inför denne,
och den besjungne försummade ej att då omgifva
sig med sin hird. På det dråpan måtte bevaras i
minnet, ålades det någon af männen att lära sig henne
utantill. De flesta dråporna hafva tre afdelningar:
inledningen (inngangr, upphaf), stäfmålet eller
omqvädesvisorna (stefjamál) och afslutningen
(slæmr). I allmänhet hafva dråporna namn efter den
person, till hvars ära de författades: "Olafsdrápa",
"Knútsdrápa", "Eiríksdrápa" o. s. v. Bland de mest
berömda äro "Haustlöng" (omkr. 900), af Tjodolf,
och "Höfuðlausn" (936), af Egil Skallagrimsson, om
Erik Blodyx, samt "Lilja" (100 strofer), af Eysteinn
Ásgrimsson (d. 1361), till jungfru Marias lof. En
af Th. Möbius verkställd förteckning öfver hela den
till vår tid bevarade forna dråpoliteraturen finnes
i tidskr. "Germania" (bd 18, 1873). Jfr Flock. –
I början af 19:de årh. upptogs ifrågavarande ord af
Tegnér under formen drapa och såsom neutralt, hvilket
medför bl. a. olägenheten att det ej kan nyttjas i
pluralis. C. Säve m. fl. hafva nyttjat formen dråpa
(pl. -or).
Dråpguden, Nord. mytol., ett af guden Tys binamn.
Drägt, sammanfattande benämning på de klädespersedlar,
som nyttjas för att betäcka menniskokroppen. Drägten
är ett uttryck för de rådande behofven och den
rådande smaken; den är således olika i olika land
och under olika perioder. Från drägten kan man
derför draga slutsatser med afseende på folkets
och tidehvarfvets karakter; efter den kan man ofta
bestämma ett konstverks härkomst och ålder.
I Egypten buro i äldsta tider männen i allmänhet
blott ett enda plagg, ett litet, tätt
åtsittande skört. Efter de stora eröfringskrigen i Asien
o. s. v. blef yppigheten stor. Då förlängdes skörtet
nedåt, så att det bildade en kjortel, och uppåt,
så att det omslöt bröstet. Samtidigt begagnade
man öfverplagg, formade som en skjorta eller en
mantel. Hufvudet omslöts af en tätt åtsittande mössa,
och på fötterna buros sandaler. Qvinnorna nyttjade
en skjorta, som vanligen gick ned till fötterna,
men upptill ofta slutade straxt under armhålorna
och i detta fall hölls uppe med band, som drogos
öfver axlarna. Under den yppigare tiden begagnade
de äfven vida öfverplagg. Deras hufvudbetäckning
var, till följd af den större hårvolymen, vidare än
männens. Drägten förfärdigades vanligen af linne
och bomull. – Assyrerna och babylonerna nyttjade
ursprungligen blott ett enda synligt plagg, en
snäf skjorta med mycket korta ärmar. Konungar
och prester buro dock äfven ett öfverplagg, än i
form af mantel, öppen i sidorna, nedhängande lika
långt fram och bak, än i form af en bred bindel,
som spiralformigt lindades om kroppen. På hufvudet
buro de förnäme ett diadem, och konungen derjämte en
högt uppstående, toppformig mössa. På fötterna buros
sandaler. Till följd af sin förtryckta ställning
blefvo qvinnorna sällan afbildade, och man känner
derför nästan ingenting angående deras drägt. Kläderna
förfärdigades af bomull och linne, sannolikt äfven
af ylle och siden. – Perserna hade sedan gammalt
läderplagg: byxor, en lång rock med gördel samt
enkel hufvud- och fotbeklädnad. Alltifrån Cyri tid
buro de förnäme medisk drägt, hvars vigtigaste
plagg var en långärmad kaftan, så sid, att den
behöfde fästas upp vid sidorna för att icke hindra
gången. – Judarna hade till en början skjortor
af samma slag som assyrerna. När välståndet och
yppigheten tilltogo, började de begagna tvänne
skjortor af olika tyg, hvilka fasthöllos med en
gördel, eller ett öfverplagg i form af en rock
med vida ärmar eller en mantel. De rikare buro på
hufvudet en mössa eller en turbanlik betäckning, och
på fötterna sandaler. Qvinnorna hade ungefär samma
slags plagg som männen, dock mera utsirade, samt under
hufvudbonaden en slöja, som skylde ansigtet.
I fråga om grekerna har man att skilja mellan en dorisk och
en jonisk drägt. De doriske männen buro en chiton,
ett fyrkantigt tygstycke, som lades om kroppen så,
att man måste skära upp detsamma, för att armen skulle
kunna komma fram; på den andra sidan var det öppet
och sammanhölls der öfver axeln med en nål eller ett
spänne. Öfver detta plagg, som var kort och fasthölls
om lifvet med en gördel, bars en mantel, himation,
likaledes ett fyrkantigt tygstycke, hvars ena öfre
hörn drogs fram öfver den venstra axeln och hvars
andra öfre hörn drogs öfver eller under den högra
armen fram öfver bröstet och vidare bakut öfver den
venstra axeln. Qvinnornas kläder liknade i hufvudsak
männens, dock hade de gifta qvinnorna en mycket vidare
chiton. – Joner och achéer buro likaledes en chiton,
vanligen af linne, och en himation, som var af ylle
och hvilken man sökte lägga i vackra veck. Jonerna
hade, liksom de asiatiska folken, sida kläder. Från
sina grannar i norr (i Tessalien och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
