- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
1575-1576

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dunkerque [; T. Dünkirchen, Eng. Dunkirk] - Dunkern - Dunkers l. Tunkers (af T. tunken, doppa) - Dun-le-Roi - Dunmore head - Dunnet head - Dunois, Jean, grefve af Dunois och Longueville - Dunoyer, Barthélemy Charles Pierre Joseph - Duns Scotus, Johannes

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"nedre staden", industriens säte, och "citadellet"
(dockor och upplagsplatser), bebodt af sjöfolk
och arbetare. Bland offentliga byggnader märkas:
rådhuset (från 1644), S:t Eloi-kyrkan (byggd 1440
efter mönstret af Roms panteon, restaurerad i
sengotisk stil omkr. 1560), kapellet Notre-dame des
dunes (grundlagdt 1405), som är en af sjömän mycket
besökt vallfärdsort, och en klockstapel (från 15:de
årh.), med ett berömdt klockspel m. fl. – D. är en af
Frankrikes förnämsta handels- och fabriksstäder. Der
finnas storartade spinnerier, segelduks- och
tågverksfabriker, fisktorkerier och -salterier
äfvensom lefvertransfabriker. Skeppsbyggen och
ostronodling. Innevånarna äro kända som skickliga
och modiga sjömän; fiske (stockfisk-, sill-
och hvalfiskfångst) är en af hufvudnäringarna. –
Sedan år 1400 har D. varit befäst, med undantag af
1713–83. Under tidernas lopp har det flere gånger
eröfrats. 1658–62 var det i engelsmännens våld, men
har sedan dess tillhört Frankrike. Den 23 Juni 1666
vann den holländske amiralen Ruyter utanför denna
stad en sjöseger öfver den engelske amiralen Work.

Dunkern, sjö i Dunkers socken, Villåttinge härad,
Södermanlands län, 20 m. (68 f.) öfver hafvet. Sjön
har genom Dunker-ån aflopp till Båfven.

Dunkers l. Tunkers (af T. tunken, doppa), en
baptistsekt, som 1708 bildades i Tyskland och kort
derefter tog sin tillflykt till Holland samt 1720–29
emigrerade till Nord-Amerika. Medlemmarnas antal,
som förr uppgick ända till 30,000, utgör nu (1880)
knappast 8,000. Dunkers begagna vid dopet tredubbel
nedsänkning och hafva, i olikhet med andra baptister,
biskopar till församlingsföreståndare. De likna
qväkarna deri att de bemöda sig om ett okonstladt tal
och bära enkel drägt samt vägra aflägga ed och göra
krigstjenst. Denna sekt förekommer hufvudsakligen i
Nya England, Maryland, Virginia, Ohio och Indiana.

Dun-le-Roi [döng-lö-råa’], stad i franska depart. Cher
(Berry), vid den lilla floden Auron. Omkr. 5,000
innev. Betydliga jerngrufvor.

Dunmore head [dö’nmår hädd], Irlands vestligaste udde,
i grefskapet Kerry (prov. Munster).

Dunnet head [dönnet hädd], Skotlands nordligaste udde,
i grefskapet Caithness. Fyrtorn.

Dunois [dynåa’], Jean, grefve af Dunois och
Longueville, fransk medeltidshjelte, föddes d. 23
Nov. 1403. Han var oäkta son till hertig Ludvig af
Orléans, franske konungen Karl VI:s yngre broder,
och Mariette d’Enghien, samt kallades för den
skull af sina samtida vanligen "bastarden af
Orléans". D. uppfostrades i sin faders palats
jämte dennes legitime söner. Hans beslutsamma och
oförskräckta lynne röjde sig tidigt, och redan 1407,
då hertigen af Orléans mördades af det burgundiska
partiet, utropade dennes maka, hertiginnan Valentine,
om den fyraårige D.: "Det är bastarden, som en dag
skall hämnas sin faders död". Vid femton års ålder
började D. sin krigiska bana, och från den tiden var
hans lif en nästan oafbruten kamp mot engelsmännen
och deras bundsförvandt, det burgundiska partiet,
Näst jungfrun af Orléans

(Jeanne d’Arc) var bastarden af Orléans den, som
mest bidrog till Frankrikes befrielse från det
engelska oket. Staden Orléans’ räddning (1429) var
deras gemensamma verk. Äfven vid Jargeau, Beaugency,
Patay och Paris kämpade D. och Jeanne d’Arc sida
vid sida. Olik så många andra af Karl VII:s hofmän,
visade D. alltid tacksamhet, trohet och vördnad mot
den underbara flickan, på hvars gudomliga mission
han trodde. Äfven efter hennes tragiska död (1431)
fortsatte han kampen mot England, ända tills detta
land förlorat alla sina franska landvinningar,
utom Calais. Hans sista bragd var eröfringen af
Bayonne (1453), Englands sista besittning i södra
Frankrike. Karl VII belönade honom med kunglig
frikostighet. Af de många län, som tilldelades honom,
må nämnas grefskapet Longueville. Genom ett särskildt
dekret förklarade Karl VII honom för "legitim
prins af blodet samt för sig och sina efterkommande
arfsberättigad till Frankrikes tron, i fall de andra
grenarna af konungaätten skulle utslockna". Efter
nämnde konungs död (1461) förbittrades D:s lif
genom Ludvig XI:s misstroende och fiendskap. D. slöt
sig derför till den franska feodaladelns "förbund
för det allmänna bästa" (la ligue du bien public)
men försonade sig genom fördraget i Conflans (1465)
åter med Ludvig XI, som återgaf den åldrige hjelten
hans värdigheter och förläningar. Liksom hans
halfbroder, Charles d’Orléans, var D. en gynnare
af literaturen. Han dog d. 24 Nov. 1468. Från honom
härstamma de i Frankrikes historia ryktbara grefvarna
och hertigarna af Longueville. E. W.

Dunoyer [dynåaje], Barthélemy Charles Pierre Joseph,
fransk statsekonom och journalist, f. 1786, d. 1862,
uppsatte 1814, tillsammans med Charles Comte,
tidningen "Le censeur", hvilken särskildt hade till
uppgift att bekämpa censuren, samt blef 1830 prefekt
och 1848 medlem af conseil d’état. Bland hans skrifter
märkas L’industrie et la morale dans leurs rapports
avec la société
(1825), De la liberté du travail
(1845), hans förnämsta arbete, och La révolution du
24 Février
(1849). D. var en snillrik och varmhjertad
författare. Med stor ifver förfäktade han den åsigten
att menniskorna blifva friare, ju arbetsammare,
sedligare och mera upplysta de äro.

Duns Scotus, Johannes, skolastisk filosof och
teolog. Det är icke med visshet kändt när eller
hvarest denne man föddes. Sannolikast är, att han var
bördig från Skotland och att han föddes omkr. midten
af 13:de årh. Han tillhörde franciskanorden och gjorde
sig först namnkunnig såsom en utmärkt lärare i Oxford,
der han till Petri Lombardi "Sententiae" skref en
kommentar, som är känd under titeln Opus oxoniense. I
början af 14:de årh. höll han i Paris föreläsningar,
hvilka sedermera utgåfvos under titeln Reportata
parisiensia.
Doktorsgrad vann han 1305, sedan han i
en disputation med dominikanerna segerrikt försvarat
läran om jungfru Marias obefläckade aflelse. Slutligen
kallades han såsom lärare till Köln, der han dog
d. 8 Nov. 1308. – Liksom dominikanerna prålade med
den till deras orden hörande Tomas af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0794.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free