- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
257-258

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ehrenstrahl, David Klöcker, historiemålare - 2. Ehrenstrahl, Anna Maria, målarinna, den förres dotter - Ehrenstråle, David, universitetslärare, rättslärd - 1. Ehrenström, Johan Albrekt, ämbetsman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

E:s inflytande på den svenska målarekonsten yttrar
sig i främsta rummet genom den skola som han bildade
och hvilken långt in i 18:de årh. fortplantade
de konsttraditioner han infört. Bland hans många
lärjungar voro följande porträttmålare i stort:
L. Weyandt och M. Dahl, hvilka båda tidigt utflyttade,
D. v. Krafft, E:s efterträdare som hofkonterfejare,
M. Hannibal, Kr. Thomas (Thomson) och H. G. Müller
m. fl. Till samma grupp kunna äfven räknas
åtskilliga dilettanter, t. ex. konstnärens dotter
(se nedan), fröknarna Aurora och Amalia Vilhelmina
von Königsmarck samt M. Stenbock äfvensom
drottning Ulrika Eleonora d. ä. Vidare är E:s
skola märkbar hos de yngre samtida miniatyrmålarna
Elias Brenner, Erik Utterhielm och i synnerhet hos
hans flerårige lärjunge och talangfulle kopist
Andreas von Behn. Medelbart räckte skolan ännu
hos D. Kock och D. von Köln, hvilka under konung
Fredriks regering kopierade E. och tillfredsställde
allmänhetens vaknande begär efter smärre taflor. Af
E:s mäktiga konstnärsindividualitet varsnar man
djupa spår äfven hos de få samtida mästare, hvilka
ej stodo i omedelbart lärjungaförhållande till
honom: J. Aureller d. ä., en landsortsmålare
från 1660-talet, M. Mijtens, en rikt begåfvad
holländare, och J. Sylvius, som då redan var en
mognad mästare. Den, som till följd af sjelfva
sitt konstnärsskaps art minst tog intryck af E.,
var bataljmålaren Lemke. E. hade ej den glädjen
att få utbilda någon framstående dekorationsmålare,
hvadan de stora dekorationsarbetena å Stockholms och
Drottningholms slott på 1690-talet öfverlemnades åt
fransmännen J. Foucquet och E. Chauveau, som båda
inkallades af N. Tessin. Att döma af de ogynsamma
uttalanden, som härröra från K. G. Tessin och hvilka
sannolikt äro ett genljud af faderns egen uppfattning,
hyste den sistnämnde en viss ringaktning för E. under
hans senaste lefnadsår.

Såsom vår storhetstids förnämste målare fick E. större
och rikhaltigare uppgifter sig förelagda, än som
kommit någon senare svensk historiemålare till del,
och på alla områden af sin konst efterlemnade han
verk, som ännu länge skola räknas till vårt lands
yppersta prydnader. -rn.

2. Ehrenstrahl, Anna Maria, målarinna, den
förres dotter, f. i Stockholm 1666, erhöll af
fadern undervisning i hans konst och utförde
redan vid tjugoett års ålder några allegoriska
taflor, föreställande årstiderna. Hon gifte sig
1688 med dåv. häradshöfdingen, sedermera vice
hofrättspresidenten, Johan Wattrang och egnade sig
äfven under sitt äktenskap åt sin konst, inom hvilken
hon nådde en viss färdighet, utan att dock hinna
någon större sjelfständighet eller något mästerskap
i tekniken. Bland hennes arbeten märkas sex porträtt
af Svea hofrätts äldre presidenter, skänkta till
nämnda ämbetsverk 1717, altartaflan i Bladåkers kyrka
i Roslagen samt taflor å Drottningholm, i Upsala
konstmuseum o. s. v. På Sandemar hopförde hon en
stor samling af faderns och sina egna taflor, af
hvilka ännu en del finnes qvar derstädes. Hon blef
enka 1724 och lefde ännu 1738. Dödsåret obekant.
-rn.

Ehrenstrale, David (ursprungligen Nehrman),
universitetslärare, rättslärd, föddes d. 14 Juli
1695 i Malmö och idkade 1712–14 akademiska studier
i Lund, men fortsatte derefter sin utbildning vid
åtskilliga tyska och holländska läroverk. 1717 blef
han inskrifven som auskultant i Göta hofrätt, men
återvände 1719 till Lund samt blef 1720 extraordinarie
och 1721 ordinarie professor i juridik derstädes. 1746
blef han adlad och ändrade då namn. 1753 tog han
afsked från sin professur. Död d. 6 Maj 1769 på
Säby, i Jönköpings län. – E. intager främsta rummet
bland dem, som på den af Stiernhielm och Loccenius
lagda grundvalen sökte fullända den nya svenska
rättsvetenskapen. Med outtröttlig flit behandlade
han, i en följd af akademiska dissertationer,
flere vigtiga stadganden i 1736 (1734) års lag, och
framför allt beredde han sig ett varaktigt minne genom
följande systematiska arbeten inom den nya civil- och
kriminalrätten: Then svenska jurisprudentia civilis
efter Sveriges rikes år 1734 antagna lag förbättrad

(1746; redan 1729 hade han utgifvit ett systematiskt
arbete öfver då gällande civilrätt), Inledning till
then svenska processum civilem
(1732, 1751 och
1759), Inledning till then svenska jurisprudentiam
criminalem
(1756) och Inledning till then svenska
processum criminalem
(1759). Dessa arbeten, som
under en lång följd af år lågo till grund för studiet
och undervisningen i fäderneslandets gällande rätt,
äro ännu af största vigt för en närmare kännedom om
de rättsgrundsatser, som framställdes genom 1734
års lag. Om E:s förtjenster såsom lärare vittna
hans Föreläsningar öfver giftermålsbalken (1747)
och Föreläsningar öfver ärfdabalken (1752) samt den
samling af juridiska kollegier, som förvaras i Lunds
universitets handskriftsamling. (En fullständig
förteckning öfver hans utgifna arbeten finnes i
M. Weibulls och E. Tégnérs "Lunds universitets
historia 1668–1868").

1. Ehrenström, Johan Albrekt, ämbetsman, föddes
i Finland d. 28 Aug. 1762 och egnade sig först åt
militäryrket. 1786 kom han till Stockholm, der han
för sitt goda hufvud och sina slägtforbindelser blef
upptagen i åtskilliga vittra och aristokratiska
kretsar. 1787 skickades han af Gustaf III, som
redan då hyste planer på ett krig med Ryssland, till
Livland och Estland för att utforska tänkesättet i
dessa landsdelar och i svensk-vänligt syfte bearbeta
opinionen derstädes. 1788 blef han andre sekreterare i
Presidentsexpeditionen (nuv. Utrikesdepartementet),
åtföljde svenska högqvartéret under 1789 års
krigsrörelser och undertecknade som Armfelts
ambassadsekreterare freden i Värälä (1790). Ett
föremål för Gustaf III:s ynnest, var han konungen
följaktig till Aachen (1791) och kunde med skäl
vänta sig en lysande framtid, då konungens död (1792)
plötsligt omintetgjorde hans förhoppningar. Sistnämnda
år afskedades han från sin syssla och blef 1794,
till följd af sin brefvexling med Armfelt, förklarad
förlustig gods, ära, adelskap och ridderlig värdighet,
hvarjämte han dömdes att schavottera och varda
halshuggen. Sistnämnda straff förvandlades till
lifstidsfängelse, från hvilket han dock 1800 blef
förskonad. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free