Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen / 287-288 (1881) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ejalet, ett i turkiskan allmänt förekommande arabiskt ord, som betyder styrelse, guvernörskap, provins - Ej blot til lyst, D., "ej allenast till lust" (glädje), inskrift öfver ridån på k. teatern i Köpenhamn - Ejdergås, zool. Se Ejderslägtet - Ejder-slägtet, Somateria, zool. - Ejer Bavnehöj, Danmarks högsta punkt - Ejsta, socken på Gotland. Se Eksta - Ejub, förstad till Konstantinopel - Ejubider, egyptisk herskareätt - Ejusdem, Lat., med underförstådt anni (är), mensis (månad), diei (dag) o. s. v. - Ek, Quercus, bot.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lydlanden (Moldau, Valakiet, Egypten o. s. v.). Då
en vali är till rangen minst bej, oftast pascha,
finner man stundom för ejalet ordet pascllalikat,
men detta är ej någon officiel benämning. Mellan
generalguvernörerna och storvisiren stodo till
1855 tvänne bejlerbej, en för det europeiska
och en för det asiatiska Turkiet. Sistnämnda år
började några ejalet få rang och namn af vilajet
(se d. o.), och andra sammanslogos till ett
sådant. Numera användas dock uttrycken ejalet
och vilajet såsom likbetydande. Jfr Turkiet.
H. A.

Ej blot til lyst, D., "ej allenast till lust"
(glädje), inskrift öfver ridån på k. teatern
i Köpenhamn. Denna inskrift föreslogs 1774 af
teaterdirektören Jacobi.

Ejdergås, zool. Se Ejderslägtet.

Ejder-slägtet, Somateria, zool., ett till
simfoglarnas klass (Natatores), andfoglarnas ordning
(Lamellirostres) och dykändernas familj
(Fuligulidae) hörande slägte, hvars arter igenkännas



företrädesvis på det vid basen höga, mot spetsen
obetydligt afsmalnande näbbet, som vid roten har
tre långt framskjutande, spetsiga fjäderfält. För
öfrigt är näbbet kortare än mellantån (med en
obetydligt afsatt, grof, starkt nedböjd nagel, som
upptager hela näbbspetsen), stjerten trekantig,
tillspetsad o. s. v. Ejder-foglarna uppehålla
sig och häcka uti eller i närheten af hafvet;
endast undantagsvis förirra de sig inåt de stora
sjöarna. Deras dun är utmärkt, och deras kött ganska
smakligt. Bland de två i Sverige förekommande arterna
bör i främsta rummet nämnas den för sitt ypperliga
dun verldsbekanta vanliga ejdern l. ejdergåsen
(S. mollissima), hos hvilken fjäderfälten vid
näbbroten sträcka sig fram till näsborrarna. Hannen,
som om våren är ofvantill nästan helt och hållet
hvit, på bröstet och kräfvan hvit med rosenröd
anstrykning samt på buken svart, och om sommaren
är ofvan svartbrun och under svartaktig, uppnår
en längd af ungefär 67 centim. (22,5 tum). Honan är
något mindre samt under hela året gråaktigt rostgul
med mörkare fläckar och streck. Ejdergåsen träffas
på Europas, Asiens och Amerikas nordligaste öar
och kuster. Hennes sydligaste häckplats är kusten
af Northumberland. Sitt namn har hon fått efter
Eiderfloden, der, liksom flerstädes vid Tysklands
sjöar och floder, hon plägar uppehålla sig under
vintern. I Sverige häckar hon tämligen allmänt vid
både den östra och den vestra kusten och, fastän
sparsammare, äfven vid den södra. Hennes lefnadssätt
är i många hänseenden ganska märkligt. Ehuru en
äkta hafsfogel, som hemtar sin föda från djupet,
lefver bland hafvets skär och bränningar och skyr
att flyga till och med öfver landtungor, går hon dock
under fortplantningstiden tämligen långt in uti vikar
och fjärdar. Under nämnda tid bortlägger hon sitt af
naturen skygga och vilda lynne samt väljer ofta

sin häckplats i närheten af menniskoboningar,
ja någon gång rent af inne i sådana, och tyckes ej
veta af någon fara. Ingen fogel gifver så som ejdern
lif åt de ödsliga skären. Under parningstiden höras
ejdrarnas dofva lockljud vidt omkring, och efter
denna tids slut simma hannarna i flockar omkring
honornas häckställen. Då ungarna äro nära fullvuxna,
samlas familjerna från spridda håll ute bland hafvets
svall och bränningar. Ejdern är en af skärgårdarnas
nyttigaste foglar. En synnerligen eftersökt vara är
det mjuka dunet, som honan plockar med näbbet från
sitt eget bröst och hvarmed hon sedan fodrar sitt
rede. I allmänhet plägar man två gånger "skatta"
ett ejdergåsnäste på dun, och honan tvingas derför
att plocka sig för tredje gången. Vissa år utföras
från Island 650 kilogr. (1,500 skålp.) dun. På
åtskilliga ställen skattar man boen derjämte på
de 4–6 grågröna äggen, hvilka betraktas som en
läckerhet. Fogelns ålder uppgår till 20–30 år,
och exempel finnas på att ett par under 20 års tid
häckat i samma näste. Grönländarna jaga ejdern för
köttets skull. De förfölja fogeln i små båtar, gifva
med ledning af de uppstigande luftblåsorna akt på
hans väg och döda honom, när han utmattad kommer
upp till vattenytan. Äfven räfven och fiskörnen
låta ejdergåsens kött sig väl bekomma. Detta har
en något tranig smak. Skinnet lemnar ett godt
och varmt pelsverk, då fjädrarna vändas inåt och
bäras på bara kroppen. De mjuka fjädrarna kunna
genom sin spänstighet och elasticitet utvidga
sig och svälla ut till en förvånande grad. – Den
andra af Sveriges ejdergäss, praktejdern
(S. spectabilis), hos hvilken fjäderfälten på
sidorna af näbbroten icke räcka till näsborrarna,
är mycket mindre än den förra, hvilken hon till
färgteckning icke obetydligt liknar. Hon träffas
då och då, under flyttningstiderna, vid Sveriges
östra kust och är skjuten äfven vid Göteborg.
J. G. T.

Ejer Bavnehöj, Danmarks högsta punkt, belägen
i östra delen af Jylland, en mil s. v. om
Skanderborg. Höjd 160 m. (537,6 f.) öfver hafvet.
V. Ebg.

Ejsta, socken på Gotland. Se Eksta.

Ejub, förstad till Konstantinopel, vid "Gyllene
hornets" sydvestra strand. Det har sitt namn efter
Ejub, en af Muhammeds följeslagare, hvilken stupade
vid Konstantinopel omkr. 670. Det är uti E:s moské,
som sultanen vid sitt regeringstillträde omgjordar
sig med Osmans sabel.

Ejubider, egyptisk herskareätt, som regerade från
1171 till 1250. Grundläggaren var den vidtbekante
Saladin, och ätten har sitt namn efter Saladins fader,
Ejub. Jfr Egypten (IV, sp. 232.)

Ejusdem, Lat. (genitiv af pron. idem, densamme),
med underförstådt anni (år), mensis (månad), diei
(dag) o. s. v., år (månad, dag o. s. v.) som ofvan
(som förut är nämndt). – Ejusdem farinae, egentl.
"af samma mjöl", af samma beskaffenhet.

Ek, Quercus, bot., ett till nat. fam. Cupuliferae,
kl. Monoecia L., hörande slägte, som innefattar
en mängd arter, hvilka äro träd med smala, slaka,
glesa hanhängen och mycket reducerade, knopplika
honhängen. Synnerligen utmärkande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>