Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eka-ätten kallas, efter det upländska godset Eka, en svensk stormans-ätt - Ekartera, aflägsna, kasta (kort) för att taga andra i deras ställe. Jfr Ecarté - Ekaterinburg, stad och fästning i öst-ryska guvern. Perm. Se Jekaterinburg - Ekaterinopel, stad i ryska guvern. Kiev. Se Jekaterinopel - Ekaterinoslav, guvernement och stad i Syd-Ryssland. Se Jekaterinoslav - Ekbatana, hufvudstad i det forna Mediska riket och efter detta rikes fall de persiske konungarnas sommarresidens - Ekblad-gallstekeln, zool. Se Ekgallsteklar - Ekbocken l. Stora ekbocken, zool. - Ekbohrn, Karl Magnus - Ekbom, Selim - Ekby, socken i Kalmar län. Se Egby - Ekby (Ekeby), socken i Skåne, Malmöhus län - Ekby, socken i Vestergötland - Ekchymos, med., blodutådring - Ekdahl, Nils Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eka-ätten kallas, efter det upländska godset Eka,
en svensk stormans-ätt, som var mycket betydande
under medeltidens två sista århundraden. Dess
sköldemärke var en snedbjelke. De mest bekanta af
ättens medlemmar äro rådsherrärna Karl Magnusson och
Trotte Karlsson, fader och son, båda ifriga anhängare
af Kalmar-unionen, för hvilken den käcke Trotte föll,
under strid mot sina landsmän, i Brunkebergs slag
(1471), vidare Trottes broder, rådsherren Måns
Karlsson, hvilken tillhörde Sturarnas parti, och
dennes dotter Cecilia Månsdotter, hvilken genom sitt
gifte med Erik Johansson Vasa blef moder till konung
Gustaf I.
Ekartera (Fr. écarter, af carte, karta, kort),
aflägsna; kasta (kort) för att taga ("köpa") andra
i deras ställe. Jfr Ecarté.
Ekaterinburg, stad och fästning i öst-ryska
guvern. Perm. Se Jekaterinburg.
Ekaterinopel, stad i ryska guvern. Kiev. Se
Jekaterinopel.
Ekaterinoslav, guvernement och stad i Syd-Ryssland. Se
Jekaterinoslav.
Ekbatana (grekisk form för Hagbatana, af det
forneranska Hangmatana, "församlingsort", hvaraf
bildats det nypersiska Hamadan), hufvudstad i
det forna Mediska riket och efter detta rikes fall
de persiske konungarnas sommarresidens. Staden var
byggd af Dejoces. Den omgafs af sju murar, inifrån
och utåt tilltagande i höjd. Inom den innersta muren
lågo det praktfulla soltemplet och det kungliga
palatset. Senare kom staden under parterna. Efter
det partiska rikets undergång förföll den allt mer,
så att numera inga spår af densamma äro synliga. De
af arkeologen Rawlinson framkastade tviflen om
E:s identitet med Hamadan hafva blifvit vederlagda
derigenom att namnens identitet blifvit fullkomligt
styrkt och genom de hos Plinius och Isidorus af Charax
samt i Tobie bok förekommande uppgifterna om läget,
vid foten af berget Elvend. Deremot är det sannolikt,
att i långt senare tider ett annat E. funnits, vid
foten af berget Tacht-i-Suleiman ("Salomos tron"),
i sydöstra Aserbeidjan, dit Rawlinson ville förlägga
det ursprungliga E.
Ekblad-gallstekeln, zool. Se Ekgallsteklar.
Ekbocken l. Stora ekbocken (Cerambyx heros),
zool., en till trädbockarnas slägte (Cerambyx) och
långhorningarnas familj (Longicornia) hörande insekt,
hvilken är svartbrun, med skalvingarna stötande i
rödbrunt och försedda med tvänne otydliga, upphöjda
längdlinier. Hannen, som är längre än honan och har
pannspröten betydligt längre, ungefär af kroppens
dubbla längd, blir ända till 45 millim, (1,5 tum)
lång. Ekbocken är en ibland den svenska faunans
största skalbaggar. Numera torde han, i vårt land,
knappast förekomma annat än vid Ekerum och Halltorp,
straxt söder om Borgholm. Larverna göra sig breda och
långa gångar inuti ekstammar, och man kan t. o. m. på
något afstånd höra huru de derinom äro sysselsatta
med sitt arbete. Enär denna insekt är mycket sällsynt,
är han såsom skadedjur föga anmärkningsvärd. J. G. T.
Ekbohrn, Karl Magnus (ursprungligen Ekbom),
skriftställare, f. i Stockholm den 8 Jan.
1807, blef 1828 student i Lund och 1835 filos.
doktor samt flyttade 1850 till Stockholm, der
han 1853 fick anställning i Generaltullstyrelsens
kansli och 1856 utnämndes till tullinspektor vid
Blockhusuddens station. Under sin studenttid var han
länge redaktör af tidningen "Helsingborgsposten",
och sedermera öfvertog han, 1836, ledningen af den
politiska afdelningen i "Göteborgs handels- och
sjöfartstidning". E. har offentliggjort åtskilliga
politiska uppsatser, arbeten för barn och ungdom
samt allmännyttiga handböcker, såsom Nautisk ordbok
(1840) och Förklaringar öfver främmande ord och namn
i svenska språket (1868; 2:dra uppl. 1878). Han har
äfven utgifvit Ungdomsförsök i vitterhet (1826–32)
och Nya dikter (1864) m. m.
Ekbom, Selim, finsk ämbetsman, född i Åbo d. 9 April
1807, blef student 1824, vice häradshöfding 1832,
advokatfiskal i Viborgs hofrätt 1839, häradshöfding
i Jääskis domsaga 1844, landssekreterare i Åbo
och Björneborgs län 1855, senator och ledamot af
Justitiedepartementet 1859 samt president i Vasa
hofrätt 1862. Vid jubelfesten i Upsala 1877 blef
han juris hedersdoktor. När Vasa hofrätt 1876
firade minnet af sin hundraåriga tillvaro, utgaf
E. Berättelse angående Vasa hofrätts stiftelse,
öden och verksamhet o. s. v.
R. C.
Ekby. 1. Socken i Kalmar län. Se Egby. – 2. (Ekeby),
socken i Skåne, Malmöhus län, Luggude härad. Arealen
3,554 hekt. (7,200 tnld). 1,729 innev. (1879). Annex
till Frillestad, Lunds stift, Luggude kontrakt. –
3. Socken i Vestergötland, Skaraborgs län, Vadsbo
härad. Arealen 2,057 hekt. (4,166 tnld). 664
innev. (1879). Tillsammans med Utby utgör E. ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Skara stift,
Södra Vadsbo kontrakt.
Ekchymos (Grek. ekchymosis, af ek, ut, och chymos,
vätska), med., blodutådring.
Ekdahl, Nils Johan, prest, samlare och utgifvare
af historiska handlingar, f. i Fogeltofta
socken i Kristianstads län d. 27 April 1799,
blef student i Lund 1820, prestvigdes 1823 och
kom 1825 som informator till Stockholm, der han
äfven fick anställning som pastorsadjunkt. Genom
dåv. riksantiqvarien, Liljegren, sattes E. snart
i i tillfälle att för Vitterhets historie och
antiqvitetsakademiens räkning göra forskningsresor
inom fäderneslandet. 1826 bereste han Gotland och
1827–30 alla svenska landskap norr om Dalelfven,
från kusten till fjällen. Under dessa färder
insamlade han pergamentsbref (omkr. 1,200),
runstafvar o. d., upptecknade folksagor och
traditioner m. m. samt aftecknade fornminnen och
historiska minnesmärken, dervid stundom biträdd
af en medföljande tecknare. 1830 blef E. amanuens
i Samfundet för utgifvande af handskrifter rörande
Skandinaviens historia och fick som sådan "stipendium
Ahllöfvianum" för en resa till Norge, hvarest han
skulle efterforska jämtländska handlingar och taga
kännedom om de nyss förut till Kristiania från
München öfverförda handlingarna rörande Kristian
II:s historia, om hvilka E. sedan afgaf berättelse
till nyssnämnda samfund. 1832 erhöll han uppdrag att,
som Sveriges fullmäktig i Kristiania, deltaga i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
