- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 4. Duplikator - Folkvandringen /
399-400

(1881) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfdalens porfyrverk - Elfdans, nord. mytol. Se Elfva - Elfeld, stad i preussiska regeringsområdet Wiesbaden. Se Eltville - Elfenben - Elfenbenskusten, kuststräcka i Öfre Guinea. Se Guinea - Elfenbensnötter och Elfenbenspalmen, bot. Se Phytelephas - Elfenbenspapper - Elfenbens-svart. Se Elfenben - Elfgrimar, benämning på innevånarna i Elf syssels härad. Se Elfvagrimar - Elfgräs, bot. Se Sesleria - Elfkarleby - Elfkarleby vattenfall - Elfkarleö l. Ön - Elfkors, ett mystiskt tecken. Se Alfkors. Jfr Elfva - Elf Leila, arabisk benämning på den österländska sagosamlingen Tusen och en natt - Elflek (Elfvalek) nord. myt. Se Elfva - Elfqvarnar. Se Elfstenar - Elfros - Elfsbacka - Elfsborg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Elfdalens porfyrverk, i Elfdalens socken, Kopparbergs
län, 3/8 mil n. om Elfdalens kyrka, vid byn Näset. Det
har för sin uppkomst att tacka kyrkoherden Erik Näsman
i Elfdalen, hvilken först meddelade underrättelse om
att porfyr fans i trakten. Bergskollegium lät med
anledning deraf företaga undersökningar (1731),
och 1785 bildades ett bolag för att förädla
porfyrn. Arbetet tog sin början 1788. Verket
inköptes sedan af Karl Johan såsom kronprins samt
förskaffade den fattiga befolkningen i socknen en
behöflig arbetsförtjenst. Det eges f. n. (1881) af
bruksegaren Gottfr. Berg. De förnämsta porfyrbrotten
äro i Blyberget, Klittan, Dysberget, Brunsberget,
Rännåsarna och Norderåsen samt vid Åsen, der
granitellporfyrn tages. I elfven och vid dess
stränder finnes i synnerhet den gröna porfyrn. Bland
större arbeten, verkställda vid E., må nämnas
piedestalen till Gustaf III:s staty, Rosendals-urnan
(1825) och Karl XIV Johans sarkofag (1856).

Elfdans, nord. mytol. Se Elfva.

Elfeld, stad i preussiska regeringsområdet
Wiesbaden. Se Eltville.

Elfenben, det ämne, hvaraf elefantdjurens betar
bestå. Det är hårdare än alla andra animaliska
kroppar och utmärker sig derjämte för en ganska
hög grad af elasticitet. Elfenbenet utgör en
vigtig handelsartikel, som införes till Europa
– till England importeras årligen omkr. 60,000
kilogr. (141,000 skålp.) – hufvudsakligen från
Afrika och Indien. En stor del af det i handeln
förekommande elfenbenet förskrifver sig från utdöda
elefant-arter (mammutdjuret och mastodonten). I
norra Sibirien vinnes årligen genom gräfningar
mer än 20,000 kilogr. (omkr. 47,000 skålp.) sådana
ben. Dessutom användas tänder jämväl af andra större
djurslag (t. ex. hvalrossen och Nilhästen) på samma
sätt som elfenben. Vanliga kreatursben, hvilka i
handeln ofta utgifvas för elfenben, skiljas lätt
från dessa, derigenom att de äro vida mer porösa,
innehålla svarta punkter och streck samt derigenom
att de ej kunna antaga en så glänsande polityr som
elfenbenet. För öfrigt kan man med lupp lätt urskilja
benbyggnaden hos det förra, men ej hos det senare. Om
s. k. vegetabiliskt elfenben se Phytelephas.
Elfenbenssnideriet som konst stod i högt anseende
hos forntidens greker, hvilka använde elfenben –
i förening med guld – som material till och med för
sina kolossala gudastoder (jfr Kryselefantin). I
medeltidens senare skede nyttjades elfenben med stor
förkärlek såväl i den religiösa som i den profana
konsten (till förfärdigande af altarprydnader,
relikskrin, dosor o. s. v., med rika reliefer). I
början af den nyare tiden var elfenbenssnideriet mera
tillbakasatt, men i 17:de och 18:de årh. blomstrade
det åter upp, företrädesvis i Nederländerna och
Italien. Numera begagnas elfenben hufvudsakligen
till förfärdigande af mindre lyxartiklar. Denna
industri har nått sin största utveckling i Kina och
Japan samt, inom Europa, i vissa trakter af Bajern
och i nejden omkring den franska staden Dieppe. –
Genom elfenbens förbränning i tillslutet rum får
man s. k. elfenbenssvart, hvilket redan af Apelles
nyttjades som färg.

Elfenbenskusten, kuststräcka i Öfre Guinea.
Se Guinea.

Elfenbensnötter och Elfenbenspalmen,
bot. Se Phytelephas.

Elfenbenspapper, tekn., ett slags tjockt papper,
som åstadkommes derigenom att flere velinpappersark
limmas på hvarandra, hvarefter ytan begjutes med
lim och glättas. Det tillverkas mest i England och
användes hufvudsakligen till miniaturmålningar (i
st. f. elfenben).

Elfenbens-svart. Se Elfenben.

Elfgrimar, benämning på innevånarna i Elf syssels
härad. Se Elfvagrimar.

Elfgräs, bot. Se Sesleria.

Elfkarleby, socken i Upsala län, Örbyhus härad,
Vestlands och Elfkarleby tingslag. Arealen 23,039
hekt. (46,670 tnld). 5,131 innev. (1879). Regalt
pastorat af 2:dra kl., Upsala stift, Örbyhus kontrakt.

Elfkarleby vattenfall, Dalelfvens nedersta
och största fall, tillika ett bland de mest
storartade i Skandinavien, 0,8 mil (9 km.) ofvanför
flodmynningarna. På ömse sidor om en skogbevuxen
holme störtar elfvens betydliga vattenmassa utför en
höjd af 16,5 m. (56 fot) på en längd af omkr. 150
m. (500 fot). Östra fallets bredd är 28 m. (95
f.), vestra fallets 48 m. (163 f.). En tredje
(mindre) elfgren forsar fram längre åt v. Ett
litet stycke nedanför fallet blir elfven segelbar.
A. G.

Elfkarleö l. Ön, bruk på en ö i Dalelfven, i
Elfkarleby socken, Upsala län. Jämte underlydande
hemman, qvarnar, såg och Hyttö masugn är det taxerade
till omkr. 250,000 kr. Vid masugnen blåstes 1870
omkr. 30,000 ctr tackjern, och vid bruket utsmiddes i
2 smedjor med 4 härdar 11,660 ctr stångjern, hvarjämte
tillverkades 1,600 ctr stål- och manufakturjern. –
Bruket anlades i midten af 1600-talet af Kl. Depken
och Leijel samt tillhörde derefter länge den senares
slägt. F. n. (1881) äges det af Söderfors bruks
aktiebolag.

Elfkors, ett mystiskt tecken. Se Alfkors. Jfr
Elfva.

Elf Leila, arabisk benämning på den österländska
sagosamlingen Tusen och en natt.

Elflek (Elfvalek) nord. myt. Se Elfva.

Elfqvarnar. Se Elfstenar.

Elfros, socken i Herjeådalen, Jämtlands län, Svegs
tingslag. Arealen 43,516,6 hekt. (88,151 tnld). 661
innev. (1879). Annex till Sveg, Hernösands stift,
Jämtlands södra kontrakt.

Elfsbacka (ej Elofsbacka), socken i Värmlands län,
Nyeds härad. Arealen 7,202 hekt. (14,589 tnld). 1,354
innev. (1879). Annex till Nyed, Karlstads stift,
Nyeds kontrakt. Komministraturen tillsättes, utan
förslag, af egaren till Östanå. – Inom socknen ligger
Elfsbacka bruk med stångjernsverk, manufakturverk
och gjuteri m. m. jämte en betydande jordegendom,
Östanå, allt tillhörigt ett bolag.

Elfsborg, tvänne fästen vid Göta elfs utlopp.

1. Det äldre, Gamla Elfsborg, var beläget på elfvens
venstra strand, straxt vester om Göteborg, på den
plats der nu tullstationen Klippan ligger. Det
omtalas första gången under konung Albrekts tid och
var troligen anlagdt i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:16 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfad/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free