Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Engström, Jon - Engsö (Ängsö), socken - Engsö (Ängsö), herresäte - Enguera - Engyrijeh. Se Angora. - Engzell, Gustaf, prest, författare - Enharmonisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
S. å. utnämndes han till bataljonsläkare vid
Värmlands regemente. 1825 tog han afsked från denna
befattning och egnade sig sedermera uteslutande åt
literära sysselsättningar samt åt en omfattande
affärsverksamhet. Redan förut, 1821, hade han
utgifvit ett häfte skaldestycken: Nordiska dikter af
Eivin. 1830 utkom Eolsharpan, ett eko från fordom,
som bl. a. innehåller skådespelet "Erik Segersäll" och
sorgespelet "Hjalmar och Ingeborg". Af hans
öfriga vittra arbeten må nämnas: Förbundsbröderna,
romantisk berättelse om Vermland (1833–34), Resa genom
Norrland och Lappland (1834) samt Björn Ulftand och
konsorter. Romantiserade berättelser om högdjuren i
Kråkvinkel (1840), en tendensroman af vidunderligaste
slag, riktad på en gång mot E:s högadliga grannar och
mot K. befallningshafvande i Kalmar län. (Denna bok
är numera ytterst sällsynt. Förf. förstörde nämligen,
sjelf, vid äldre år, så många exemplar af densamma,
som han kunde komma öfver.) 1841 uppsatte han i Kalmar
tidningen "Barometern", hvars redaktör han var till
slutet af år 1851. – Hvad som mer än allt annat gjorde
E:s namn kändt var det egendomliga sätt, hvarpå han
skötte sina betydliga sågverksaffärer. Hvarhälst
han träffade på ett vattenfall, der anlade han en
sågqvarn, ofta utan att begära jordegarens tillstånd
eller fästa sig vid andra "små formaliteter". Till
följd deraf var han ständigt invecklad i rättegångar,
hvilka han flitigt kommenterade i sin tidning, och
under namnet "Trädoktorn" var han känd åtminstone
i hela sydöstra delen af Sverige. Han dog på sin
egendom Knapegården, i Ryssby socken, Kalmar län,
d. 27 Jan. 1870.
Engsö (Ängsö), socken i Vestmanlands län,
Ytter-Tjurbo härad. Den består af en mängd öar och
holmar i Mälaren, såsom Engsön, med undantag af
den nordöstra delen, som hör till Teda socken af
Upsala län, Långholmen, Fagerön, Måholmen m. fl.,
samt har en areal af 12,890 har (6,363 tnld),
hvaraf 8,766 har (4,327 tnld) utgöras af vatten. 526
innev. (1879). Patronelt pastorat af 3:dje kl.,
Vesterås stift, domprosteriet. Patronatsrätten tillhör
egaren af Engsö säteri.
Engsö (Ängsö), herresäte på Engsön i Engsö socken
af Vestmanlands län. 3 mtl säteri, med underlydande
hemman och lägenheter tillsammans 32 2/8 mtl, allt
taxeradt till 502,900 kr. Arealen 3,633 har (7,359
tnld), af hvilka 1,086 har (2,199 tnld) åker. – E. är
ett af mellersta Sveriges äldsta och märkvärdigaste
herresäten, hvars anor man genom handlingar kan spåra
ända till 1200-talet. Den förste kände egaren var
Riseberga kloster, som 1272 bortbytte åtminstone
en del af ön till "Greger, den aflidne jarlens
(sannolikt Birger Jarls) son", hvars afkomlingar
kallats Läma-slägten. Derefter innehades E. af
hertigarna Erik och Valdemar, hvilka 1307 lemnade
det åt drottsäten Abjörn Sixtensson (Sparre). 1360
kom det genom giftermål till Bjelkeätten, 1395
till slägten Oxenstjerna och 1453 till Fader Ulfsson
(Sparre). Dennes son riksrådet Bengt Fadersson byggde,
omkr. 1480, ett stort stenhus, som ännu utgör det
nuvarande slottet. Det var väl befäst med murar och
vallar, så att slottet måste undergå en formlig
belägring, innan det
1522 föll i Gustaf I:s händer, som då lät rasera
befästningarna. Genom giftermål kom E. 1538
till Trolleslägten, 1588 till Posseslägten och
troligen 1630 till den nu lefvande Sparreslägten
(genom Elsa Posses giftermål med Per Sparre till
Sundby, hvilken lät sätta slottet i det skick,
hvari det ses i Dahlbergs Svecia-verk). Sparreslägten
innehade godset till 1710, då det såldes till grefve
Karl Pipers fru, Kristina Törnflycht, hvilken
1747 gjorde det till fideikommiss inom Piperska
slägten. Nuvarande innehafvaren är f. d. majoren
grefve Ludvig Piper. Slottets nuvarande skick härrör
hufvudsakligen från den bekante mecenaten grefve
Karl Fredrik Piper, hvilken 1740–48 underkastade
det en grundlig reparation. Det är ett nästan
tärningformigt stenhus af fyra våningars höjd,
med ett torn midt på taket. Bland konstsaker,
som derstädes förvaras, äro den s. k. konung Karl
Knutssons pokal och Engsö kedja de märkvärdigaste. –
E. hade från urminnen tid egen domsrätt, kallad
hals- och handrätt. Domstolen var sammansatt af en
lagläsare samt en nämnd af tolf bönder, hvilkas
dom underställdes Engsö egare, som kunde mildra
eller fastställa till och med lifssaker. Denna rätt
upphäfdes d. 21 Nov. 1691. Likaså hade egaren jus
episcopi et ecclesiae, d. v. s. Engsö-godset lydde ej
under något biskopsstift. I sammanhang med hals- och
handrättens upphäfvande lades Engsö under Vesterås
biskopsstift.
Enguera, stad i spanska provinsen Valencia, med
omkr. 6,000 innev. Yllefabriker och ganska liflig
handel.
Engyrijeh. Se Angora.
Engzell, Gustaf, prest, författare, föddes d. 25
Jan. 1757 i Vika socken i Dalarna. 1782 blef han
student i Upsala, ordinerades 1787 till prest och
blef 1788 komministersadjunkt i Falun. Till följd
af den verksamhet han utvecklade vid upprättandet
af Dal-frikåren utnämnde Gustaf III honom sistnämnda
år till regementspastor vid densamma. 1790 blef han
kyrkoherde i Östra Torp och Lilla Isie (i Skåne),
der han dog d. 2 Maj 1797. E. var starkt påverkad af
Thorilds idéer, men egde icke förmåga att i bunden
form gifva uttryck åt dem. I sina orimmade uppsatser
och tal var han ofta konstlad, men dock stundom
kraftfull och eldig. Bland hans skrifter märkas
Hertig Maximilian Julius Leopolds död. Skaldestycke
(1785), Dalkarlarne. Skaldestycke (1786), Strödda
skaldestycken (s. å.), Fyra tal i anledning af kriget
mellan Sverige och Ryssland (1788–91), Nyare arbeten
(1790) och Skaldebref till odödlighetssökare (1793).
Enharmonisk, musikt., i den moderna musiken hvarje
tonföreteelse, som beror derpå att två mycket
nära hvarandra liggande toner i den liksväfvande
temperaturen sammanslås till en enda, hvilken sålunda
efter omständigheterna får bägges namn. Ciss och dess,
t. ex., representeras på pianot af samma tangent
och äro således (sins emellan) enharmoniska toner;
förvexlingen mellan dem – som kan ske t. ex. vid en
tvär öfvergång från a dur till dess dar – kallas
enharmonisk förvexling. Två enharmoniska intervall
äro t. ex. c-diss och c-ess; enharmoniska ackord äro
t. ex. ciss eiss giss och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
