Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femern, T. Fehmarn, tysk ö i Östersjön - Femhundra-rådet, De femhundrades råd - Femina, Lat., qvinna - Femininum. Se Genus - Femmarkshjelpen, kamer. - Femme, Fr., qvinna - Femmänning, krigsv. - Femoral, anat. - Femsjö, socken i Småland - Femtedom, Isl. fimtardómr, kallas en år 1004 på Island inrättad öfverdomstol - Femte hufvudtiteln omfattar å riksstatens utgiftsafdelning anslag, som utgå för Sjöförsvarsdepartementets behof. Se Hufvudtitel - Femtio äldste, Borgerskapets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under Klas Fleming, och den danska, under konung
Kristian IV, hvilken ådagalade den största tapperhet
("Kong Kristian stod ved höjen mast"). "Mörkret
skilde de stridande, hvilka båda tillskrefvo sig
segern". I sundet mellan F. och Låland levererades
d. 13 Okt. s. å. å nyo ett sjöslag mellan en förenad
svensk och holländsk flotta, under K. G. Wrangel,
och en underlägsen dansk eskader, hvilken senare blef
i grund tillintetgjord.
Femhundra-rådet, De femhundrades råd (Fr. Conseil
des cinq-cents), den ena af de båda kamrar (den andra
hette De äldres råd, Conseil des anciens) som bildade
nationalrepresentationen i franska republiken från
år III (1795) till år VIII (1799). Det bestod af
deputerade, som uppnått trettio års ålder och i tio
år varit bosatta inom republikens område. Det kunde
endast föreslå och diskutera nya lagar, som sedan
antogos eller förkastades af de äldres råd.
Femina, Lat., qvinna.
Femininum. Se Genus.
Femmarkshjelpen, kamer., en personel afgift till
kronan för rättigheten att nyttja handqvarn, påbjöds
1629 och utgick med 5 mark för hvarje hjon i
hushållet. Denne föregångare till mantalspenningarna
härrörde deraf att tull till kronan erlades för den
säd, som förmaldes på allmänna qvarnar, vid hvilket
förhållande äfven den säd, som inom de enskilda
hushållen förmaldes på handqvarn, ansågs böra
beskattas. Afgiften visade sig emellertid från början
odräglig för den fattige, och den aflystes åter 1631.
Kbg.
Femme [famm], Fr. (af Lat. femina), qvinna, hustru. –
F. de chambre [dö sjangbör], kammarjungfru.
Femmänning, krigsv., kallades en del af de
reservtrupper, som uppsattes under Karl XII:s krig. Då
armén tågat ut, gjorde sig behofvet af en reserv
genast känbart. För att anskaffa en sådan anbefalldes
redan år 1700 uppsättandet af tremänningsregementen
för såväl infanteriet som kavalleriet. 1702 befalldes
bildandet af femmänningar och undantagsvis af
fyrmänningar. Dessa trupper uppsattes så, att
tre, fyra eller fem rotar eller rusthåll tillsamman
anskaffade en karl och bestodo honom lega jämte gamla
persedlar. Rusthållen anskaffade dessutom för honom
en klippare (mindre häst). Karlen och hästen skulle
vexelvis underhållas af de rotar eller rusthåll, som
uppsatt honom. Dessa trupper fördes snart utom landet
och gingo förlorade, hvarefter de till största delen
ny uppsattes efter 1709 års olyckor samt ytterligare
en eller två gånger. Efter freden upplöstes de.
C. O. N.
Femoral, anat., som hör till eller har samband med
femur (låret).
Femsjö, socken i Småland, Jönköpings och
Kronobergs län. Arealen 7,187 har, hvaraf 7,041
har tillhöra Vestbo härad i Jönköpings län och
146 har Sunnerbo härad i Kronobergs län. 874
innev. (1880). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Vexiö stift, Vestbo kontrakt.
Femtedom, Isl. fimtardomr, kallas en år 1004 på Island
inrättad öfverdomstol, som upptog vissa
mål, hvilka ej blifvit afdömda i de
s. k. fjerdingsdomarna. Till en början afgjordes i
femtedomen sådana rättstvister, vid hvilkas behandling
i underrätten den erforderliga enstämmigheten
mellan domstolsledamöterna ej kunnat uppnås; vidare
upptogos från fjerdingsdomarna anklagelser för
falskt vittnesbörd, för falska försäkringar på heder
och ära, för mutor samt för öfverträdelse af laga
former i rättegångsordningen, hvartill sedermera
kom afdömandet af anklagelser för lagstridigt
skydd åt fredlöse, åt förrymda trålar, gäldenärer
m. m. Femtedomens befogenhet var sålunda tämligen
begränsad, liksom denna inrättning var egendomlig för
den isländska rättsskipningen och saknade motsvarighet
i något annat skandiskt rättegångsväsende. Om
domstolens sammansättning se Allting.
Th. W.
Femte hufvudtiteln omfattar å riksstatens
utgiftsafdelning anslag, som utgå för
Sjöförsvarsdepartementets behof. Se Hufvudtitel.
Femtio äldste, Borgerskapets, kallas det råd, som
i Stockholm intill den nya kommunalförfattningens
införande (början af 1863) utöfvade, tillsammans
med borgmästare och råd, borgerskapets kommunala
beslutanderätt. – Denna institution, hvars
motsvarighet i öfriga städer benämnes stadens äldste,
borgerskapets äldste, de äldstes råd o. s. v.,
leder sitt ursprung från Gustaf II Adolfs "stadga
om städernas administration och upkomst i rijket",
d. 29 Dec. 1619. Enligt den gamla stadslagen låg
visserligen hufvudmyndigheten i fråga om städernas
styrelse hos borgmästare och råd, men att det
burskapsegande borgerskapet egde att med dessa deltaga
i rådslagen om kommunens ekonomi- och politiärenden,
kan, om än ej i stadslagen tydligen utsagdt,
så mycket mindre betviflas, som just förenämnda
stadga (§ 12) uttryckligen angifver såsom skäl för
den nya institutionens införande de olägenheter,
hvilka uppstå derigenom att, "som härtill varit
hafver, menige man fordras till sammans och svaras
således på stadens vårdande utan något betänkande,
och mest af dem, som minst förstå och minst hafva
i saken säga, derigenom som oftast stadens gagn
blifver försummadt". – De äldstes råd skulle, enligt
1619 års stadga, tillsättas sålunda, att i de större
städerna 96 män, till hälften handelsmän och krämare,
till hälften handtverksmän, utvaldes af borgerskapet,
och egde magistraten (borgmästare och råd) sedermera
af dessa till äldste uttaga hälften. "Små landsstäder
och fläckar, hvilka icke hade råd och ämne till män",
fingo välja halfparten mindre. Med dessa äldste
egde sedan magistraten att rådgöra, och hvad de,
uppå kallelse af magistraten, "med denne besluta,
det skall stånda, och af hela borgerskapet fullbordas
utan gensaga". Likaledes borde hvad menigheten ville
hafva förelagdt magistraten till betänkande först
upptagas och öfvervägas af de äldste, och finge "intet
annorledes företagas af någon, med mindre han eller de
för upproriske ville hållas och straffade varda". –
Af förordningen om Stockholms stads styrelse d. 12
Dec. 1672 synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
