Print (PDF) - On this page / på denna sida - Fornelius, Lars - Fornelius, Jonas Laurentii - Fornell, Bror Edvard - Fornengelska. Se Engelska språket - Fornerod, Constant - Forngutniska. Se Gotland - Fornhögtyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfrigt röjer arbetet, som nästan helt och hållet står
på empirisk grund, stor bekantskap med de gamle,
bland hvilka särskildt Aristoteles, Horatius och
Cicero åberopas. A. F.
2. Fornelius, Jonas Laurentii, universitetslärare,
den föregåendes son, f. 1635 i Upsala, blef professor
i astronomi 1664, i matematik 1669 och derjämte
pastor i Fundbo 1674. Död 1679. F:s föreläsningar
omfattade planetteori, beräkning af förmörkelser,
geografi och gnomonik samt sferisk trigonometri. Han
var en skicklig mekaniker och glasslipare, så att han
sjelf förfärdigade sina instrument, t. ex. teleskop,
tuber och mikroskop. Betecknande för F:s personlighet
är akademiska konsistoriets yttrande om honom, att
"han med sitt grassate-rijdande och natteskiutande
bättre, kanske, tiente wara i knechtehopen än
i publico docendi munere sittia". Icke dess
mindre var han två gånger akademiens rektor.
K. L.
Fornell, Bror Edvard, novellist, militär,
född d. 28 Juli 1820 på landtgården Eckran nära
Göteborg. Redan vid unga år ingick han vid flottan,
utnämndes 1859 till kapten vid Marinregementet,
der han 1861 befordrades till major och 1866
till öfverstelöjtnant. Under pseudonymen Jeremias
Munter (hemtad från en person i Fr. Bremers roman
"Hemmet") uppträdde han på 1840-talet, först
i Karlskronatidningen "Najaden" och derefter i
"Aftonbladet" med åtskilliga skisser, hvilka 1848
utkommo under titeln Etyder. Till en del af dessa
studier hemtade han ämnen ur småstadslifvet, hvilket
han tecknade med stor qvickhet. 1851 utgaf F. sitt
första större arbete, En gnista, en konstnärsroman,
uppburen af varm känsla och ädla tankar, i hvilken
den estetiska rättvisan skipas med omutlig stränghet,
dock förenad med en kärlek, som uppkallar läsarens
lifligaste medkänsla. Arbetet i sin helhet är
ett bland de mest lefvande alstren på den svenska
romandiktningens fält. Derefter följde novellen Lyckan
(1855), förut tryckt i "Svenska Tidningen". 1852–53
företog F. genom Tyskland, Schweiz och Italien en
resa, hvars literära frukter voro de 1858 utgifna
teckningarna Från Italien, det kanske mognaste
alstret af hans författafeskap. Derjämte utgaf han
Dramatiska etyder (1862), innehållande trenne smärre
stycken, af hvilka ett par uppförts, ehuru utan att
röna någon synnerlig framgång. F. afled i Karlskrona
d. 22 Maj 1869. Under de sista lefnadsåren tyckes
hans poetiska alstringsförmåga hafva varit förlamad,
dels af sjuklighet, dels af ett visst missmod,
grundadt på en alltför stor sjelfkritik. F. var en
författare af icke vanlig begåfning, dock starkare i
reflexionen och känslan, än i fantasien. En godmodigt
humoristisk lifsuppfattning, stundom färgad af ett
vekt, lindrigt svårmod, karakteriserar de flesta af
hans skrifter. Hans stil är qvick, ofta glänsande.
A. F.
Fornengelska. Se Engelska språket.
Fornerod, Constant, schweizisk statsman, f. 1820
i kantonen Waadt, tog en liflig del i de politiska
rörelserna derstädes 1844–45. Efter att hafva varit
president i nämnda kantons statsråd, blef han 1857
schweiziska förbundsrådets
(regeringens) president, 1865 dess vicepresident och
1866 åter dess president. 1867 afgick han från detta
den schweiziska förbundsstatens högsta ämbete för att
öfvertaga direktörsbefattningen i "Crédit foncier"
i Genève. På denna plats lät han sådana handlingar
komma sig till last, att han 1874 för bedrägeri dömdes
till tre års fängelse.
Forngutniska. Se Gotland.
Fornhögtyska, det språk, som talades af de tyska
stammarna alemanner, bajrare och franker (med
undantag af de nordligast boende) från och med
den tid, då dessa stammar började ega en literatur
(700-talet) till omkr. 1100. Efter denna tid kallar
man språket medelhögtyska (se d. o.), hvarur omsider
den nuvarande högtyskan framgått. Från de språk,
som talades af de lågtyska stammarna, skiljer sig
högtyskan hufvudsakligen genom den s. k. andra
eller högtyska "ljudskridningen". Denna ljudlag har
visserligen genomförts i mycket olika utsträckning
i de olika högtyska dialekterna (fullständigast
längst i söder, "hochalemannisch"), men gemensam
för dem alla är öfvergången från allmänt germanskt
t i början af ord till z (Sv. tal, T. zahl) och
af mid- och slutljudande k, p, t till resp. ch,
f, s (sak-sache, gapa-gaffen, fat-fass). – Den
fornhögtyska perioden egde intet gemensamt riksspråk,
utan äro dess literaturalster skrifna på sins
emellan rätt skiljaktiga dialekter, som bilda två
grupper. Den ena ("oberdeutsch") omfattade två från
hvarandra föga skilda dialekter, den alemanniska
(i nuvarande tyska Schweiz, sydvestra Bajern,
Würtemberg, södra Baden och Elsass) och den bajerska
(i östra Bajern och provinsen Österrike). Den
andra hufvudgruppen ("mitteldeutsch") utgjordes
af tre frankiska dialekter, af hvilka den
östfrankiska (i nord vestra Bajern och Thüringen)
och den rhenfrankiska (i Pfalz, Hessen och
norra Baden) sammanfattas såsom "oberfränkisch"
i motsats mot den tredje, den medelfrankiska (i
Rhenprovinsen och Luxemburg), som bildar öfvergången
till fornlågfrankiskan. (Jfr. P. Piper: "Die
verbreitung der deutschen dialecte", 1880). – En med
fornhögtyskan nära beslägtad dialekt (med spår af
högtysk ljudskridning) talades af langobarderna,
af hvilkas språk man dock känner endast 2 à
300 ord, mest nomina propria (t. ex. Garibald,
hvaraf det italienska Garibaldi). Jfr C. Meier: Die
longobardischen denkmäler, 1876. – Fornhögtyskan
är ännu långtifrån tillräckligt undersökt
i grammatikaliskt afseende. De alemanniska och
bajerska dialekterna äro utförligt behandlade af
K. Weinhold (1863, 1867). En kortfattad, men fullt
tidsenlig öfversigt öfver fornhögtyskan i allmänhet,
som länge saknats, föreligger nu uti en förträfflig
grammatik af W. Braune (1881). – Literaturen är, med
undantag af en enda runinskrift (ett vid Nordendorf i
Bajern funnet silfverspänne), affattad med latinskt
alfabet och förskrifver sig nästan uteslutande från
klosterskolorna, bland hvilka särskildt de i Fulda
och S:t Gallen inlagt literära förtjenster. Endast
ett fåtal och till omfånget obetydliga stycken äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
