Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fromentin, Eugène - Froment-Meurice, F. D. - Frommann, Georg Karl - Fromma stiftelser - Frommel, 1. Karl Ludwig - Frommel, 2. Emil Wilhelm - From sounds to things - Fron - Fronden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland hans taflor må nämnas: Place de la Brèche
i Constantine (1849), Audiens hos en kalif
(1859), Ridande bud i öcknen (1861; i Palais
Luxembourg), Arabisk bivack vid dagens inbrott
(1863), Bedjande araber (1867) och Araber anfallna
af en lejoninna (1868). Bland F:s literära arbeten
märkas romanen Dominique (1863) samt Un été dans
le Sahara (1857) och Une année dans le Sahel
(1859), i hvilka han lagt i dagen sin innerliga
uppfattning och kännedom af Orientens lif och
natur, och i hvilka han visat sig vara en lika
stor mästare i att måla med pennan som med penseln.
C. R. N.
Froment-Meurice [fråmang-möris], F. D. Se Meurice.
Frommann, Georg Karl, tysk språkforskare, f. 1814,
blef 1865 andre föreståndare för "Germanisches
museum" i Nürnberg. Han har i synnerhet gjort sig
ett namn genom sina forskningar rörande de tyska
munarterna och genom en reviderad upplaga af Luthers
bibelöfversättning (1867).
Fromma Stiftelser. Se Milda stiftelser.
Frommel. 1. Karl Ludwig F., tysk kopparstickare
och landskapsmålare, f. 1789, studerade i Paris
och uti Italien, blef efter sin återkomst derifrån,
1817, professor i målning och kopparstickarekonst
i Karlsruhe och grundade der, 1818, en konst- och
industriförening för storhertigdömet Baden. Sedan han
1824 i England gjort sig förtrogen med det derstädes
uppfunna stålsticket, inrättade han i Karlsruhe en
atelier för denna konstart, som han tillämpade på
en mängd italienska vyer och illustrationer till
åtskiliga af de gamla klassiske författarna. 1829
blef han galleridirektor, ordnade Karlsruhes
konstsamlingar och genomdref uppförandet af en
"Kunsthalle", som blef färdig 1846, och hvilken han
förestod till 1858, då han drog sig tillbaka från
all offentlig verksamhet. Död d. 6 Febr. 1863. –
F:s landskap äro på ett innerligt och poetiskt sätt
uppfattade och tilltala åskådaren behagligt (Vesuvius’
utbrott, Blå grottan på Capri, Utsigt af Rom, bilder
från Sorrento m. m.). F. utgaf jämväl ett arbete
för undervisning i teckning (48 blad, 1844) och,
i förening med Lindemann, Skizzen aus Rom und der
umgegend (ny uppl. 1854–56). – 2. Emil Wilhelm F.,
den föregåendes son, prest, skriftställare, f. 1828,
kallades 1869 såsom garnisons- och hofpredikant till
Berlin och deltog i kriget 1870–71 som fältprest. Utom
ett stort antal predikningar har han utgifvit
bl. a. Von der kunst im täglichen leben (1867; 4:de
uppl. 1880), samt en följd af folkskrifter, utmärkta
af fromhet och humor.
From sounds to things [-saunds-], Eng., "från prat
till handling", är ett från Pope hemtadt uttryck,
hvilket förekom som motto på G. Adlersparres "Läsning
i blandade ämnen" (1797–1801) och derigenom vann
burskap i Sverige.
Fron, socken i Gudbrandsdalen, Hamars stift, Kristians
amt, i Norge, numera delad i två socknar (Nordre och
Söndre F.). 8,368 innev.
Fronden [frångden], (Fr. la Fronde, eg. slunga),
kallades, antagligen efter de små slungor Paris’
gatpojkar brukade i sina slagsmål, det parti i
Frankrike, som under Ludvig XIV:s minderårighet
bildade oppositionen mot hofvet och i synnerhet
mot Mazarin. Dennes stora inflytande, oordningen
i finanserna, missbruken i förvaltningen och
den växande skattebördan hade länge vållat
stort missnöje. Parlamentet trädde i spetsen
för oppositionen och vägrade i Jan. 1648 att i en
"lit de justice" inregistrera några nya finansiella
förordningar. Efter att hafva öfverlagt med stora
rådet (le grand conseil), räkningekammaren (la
cour des comptes) och skattekollegiet (la cour des
aides) framställde det till regeringen begäran att
inga skattepåbud skulle hafva gällande kraft utan
parlamentets godkännande, att "lits de justice" skulle
upphöra, att intendentsämbetena skulle indragas,
och att hvarje häktad inom tjugofyra timmar skulle
ställas inför rätta. Långt ifrån att bevilja dessa
fordringar, lät regeringen häkta två af parlamentets
medlemmar, Blancménil och Broussel (d. 26 Aug. 1648),
men tvangs af Paris’ befolkning, som med barrikader
inneslöt Palais Royal, att efter två dagar försätta
dem i frihet samt gjorde i Okt. s. å. åtskilliga andra
eftergifter för parlamentets fordringar för att vinna
tid. Den 6 Jan. 1649 begåfvo sig enkedrottningen,
den unge konungen och Mazarin i hemlighet från Paris
till S:t Germain och sammandrogo der trupper under
Condés befäl till parlamentets och hufvudstadens
betvingande. Äfven Fronden rustade sig under ledning
af koadjutorn af Paris, Paul de Gondi (sedermera
kardinal de Retz), prinsen af Conti, hertigen och
hertiginnan af Longueville, hertigarna af Bouillon,
Beaufort, Montmorency m. fl. När parlamentet
märkte, att herrarna eftersträfvade endast egen
makt och ära, ingick det i Ruel (d. 11 April 1649)
med hofvet ett fördrag, som slutade den s. k. gamla
eller parlamentariska frondens strid (la vieille
fronde, l. la fronde parlamentaire). Den 18 Aug. 1649
återvände regeringen till Paris, men hotades snart
af en ny fara, när Condé, af personliga skäl,
slöt sig till hennes motståndare. Då regeringen
arresterat honom, hans broder Conti och hans
svåger Longueville (d. 18 Jan. 1650), reste sig
åter parlamentet och herrarna (la jeune fronde,
l. la fronde des seigneurs). Mazarin måste lössläppa
de fängslade prinsarna och sjelf begifva sig till
Brühl i Köln (Febr. 1651). Condé, som stötte sig med
båda partierna, begaf sig till Guyenne och Poitou
och förband sig i hemlighet med Spanien. Snart
rasade striden i södra Frankrike. Enkedrottningen
tillbakakallade Mazarin, hvilken i spetsen för 6,000
man återuppträdde i Frankrike, oaktadt parlamentet på
hans hufvud satt ett pris af 150,000 livres. Mellan
Condé och Turenne, hvilken blifvit befälhafvare för
regeringens trupper, utkämpades flere blodiga strider,
den mest bekanta i förstaden S:t Antoine vid Paris,
hvarvid Condés armé räddades derigenom att hertiginnan
af Montpensier ("la grande Mademoiselle") lät rikta
Bastiljens kanoner mot Turenne och förmådde Paris’
borgare att öppna portarna för prinsen (d. 2 Juli
1652). Med pöbelns bistånd tvang Condé parlamentet
att utnämna hertigen af Orléans till konungens
ställföreträdare och Condé sjelf till franska härens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
