Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frösslind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af celler hos de mycket små arterna till rikt
utvecklade former af jättelik storlek, hos hvilka
man finner olika organ, som mer eller mindre hafva
utseende af rot, stam och blad. Man delar numera
Fucoideae i
1. Fucaceae. Den allmännast och mest bekanta
bland dessa är blåstången, Fucus vesiculosus
L., som med en rotliknande bildning sitter fäst
vid en klippa eller vid en sten i hafsvattnet och
förekommer allmänt vid Skandinaviens kuster, äfven i
Östersjön. Algbålen är gaffelformigt grenad, platt och
bladlik med en i midten längslöpande ribba; på sidorna
om denna sitta luftblåsor, som gifvit anledning till
namnet "blåstång" och göra att växten, lösryckt från
sitt fäste, flyter i vattenytan och af vågsvallet
uppkastas i stora massor på stränderna, der den samlas
till gödningsämne för åkrarna. I somliga förtjockade
ändar af bålgrenarna finnas små vårtlika upphöjningar,
i hvilkas midt en öppning leder in till päronformade
gropar, i hvilka sitta befruktningsorgan, omgifna af
parafyser (safttrådar). Blåstången är tvåbyggare
(dioik). Han-algen är gulbrun och hon-algen
olivbrun. Andra fucaceer hafva fortplantningsorgan
af båda slagen i de nämnda groparna. Svärmceller
(zoosporer) äro icke funna hos fucacese. En annan
tämligen ofta vid Sveriges kuster förekommande art
är F. serratus L., som har den bladlika bålens
kanter sågade. Halidrys siliquosus, som äfven
finnes i Skandinaviens haf, har de grenar, som bära
luftblåsorna, skidlikt afdelade i flere rum. Mest
ryktbar är Sargasso-tången, Sargassum bacciferum,
alltsedan Columbus fann densamma i oerhörda massor
simmande i Atlantiska oceanen vid höjden af Azorerna
och Kanarieöarna. – 2. Laminariaceae hafva bålen mer
eller mindre läderartad. Från en rotlik del uppskjuter
en trind stjelk, som i sin spets uppbär ett eller
flere ofta väldiga och långa bladlika organ, hvilka
tillväxa vid sin bas. Laminaria saccharina har blott
ett, men L. digitala flere blad i stjelkens topp;
båda växa vid Bohusläns och Norges kuster. De flesta
arterna lefva i medelvarma och kalla haf, och man
har vid Spetsbergen funnit, att deras förökningsorgan
bildas just under vintern, under polarnattens isiga
köld. Vid Eldslandet, i hafvet vid Kap Horn, lefver
den kolossala Macrocyclis pyrifera, hvars algbål
funnits uppnå en längd af 300–400 m. I de sydliga
hafven bilda väldiga arter af slägtet Lessonia hela
undervattensskogar. Hos Laminariaceae har man funnit
endast svärmceller, som bildas i egna gömmen här och
der på bladen. Några könsorgan äro icke funna hos
dem. – Till Fucoideae föras äfven 3. Ectocarpeae,
hvilkas algbål utgöres af en mer eller mindre
förgrenad tråd af i rad ställda celler. De likna
rätt mycket bruna konferver och sitta vanligen fast
på andra stora alger eller på klippor och stenar vid
kusterna. De hafva svärmceller, och hos några har man
funnit antheridier. – Der de storvuxna laminarierna
och fucaceerna finnas i större mängd, användas de på
flere sätt. De brännas till aska ("kelp", "varek"),
och ur denna framställes jod. De innehålla ymnigt
växtslem och äro
derigenom närande samt gifva uppehälle åt mångfaldiga
hafsdjur. De begagnas af menniskan till föda och
till läkemedel, exempelvis Laminaria digitata,
L. esculenta, L. saccharina, Sphaerococcus
crispus och S. mammillosus ("lichencaragheen"). De
ostindiska ätliga svalbona äro byggda af Sphaerococcus
cartilagineus och lichenoides. Inom kirurgien nyttjas
de torkade, trinda stjelkarna af Laminaria-arter till
att utvidga sårkanaler, enär de genom uppsugande af
vätska svälla ut och sålunda göra kanalen vidare.
O. T. S.
Fucoides Brongn., paleont., benämning på de
fossila alger, som närmast anses motsvara nutidens
fucaceer. Flere af dem torde emellertid vara af
tvifvelaktig natur. A. G. N.
Fucus. Se Fucoideae.
Fuder. Se Foder.
Fueh. Se Fuah.
Fuente de Cantos, stad i spanska prov. Badajoz
(Estremadura), vid foten af Sierra
Morena. Omkr. 7,000 innev. I trakten finnas
koppargrufvor.
Fuente del Maestre, stad i spanska prov. Badajoz
(Estremadura), vid Guadajira. Omkr. 6,000 innev.
Fuenterrabía, stad i spanska prov. Guipúzcoa, vid
Bidassoas mynning. Omkr. 3,800 innev. Det var fordom
gränsfästning mot Frankrike.
Fueros, Sp. (pl. af fuero, af Lat. forum, jfr
d. o.), i Spanien benämning på lagböcker och samlingar af
rättssedvänjor, äfven på städernas frihetsbref. Mest
bekanta äro baskernas fueros. Se Basker.
Fuerteventura (Fortaventura), en af Kanarieöarna,
1,717 qvkm. med omkr. 11,500 innev., har en
långsträckt form och är genom ett näs delad i tvänne
halföar af olika storlek. Ön är bergig och saknar
skog samt rinnande vatten. Åkerbruket är inskränkt
till odling af bomull, fikon och oliver. Af kochenill
vinnas årligen 2–3 tusen kg.
Fuessli [fysli]. Se Füssli.
Fuga, Lat. (eg. flykt), musikt., urspr. fuga
periodica, till skilnad från fuga legata l. kanon,
den konstfullaste af alla musikformer, der ett
enligt kontrapunktikens regler bildadt tema
upptages af en stämma och periodiskt upprepas i
de öfriga. Temat (äfven kalladt subjekt eller,
öfverallt der det återkommer i sitt ursprungliga
läge, förare, dux) bör vara melodiskt pregnant och
karakteristiskt. Dess upprepande i dominantläget
kallas svar l. följeslagare (comes). Om svaret är
fullt intervalltroget, kallas fugan real; om deremot
i svaret temat något modifieras till förhindrande
af en alltför stor utvikning ur tonarten, kallas
fugan tonal. Öfriga stämmors fortsättning, under
det svaret (eller föraren eller båda) pågår, kallas
motsats l. motharmoni. Under fugans lopp behöfver
ej ständigt samma motsats användas, utan flere kunna
uppfinnas; dock böra de alla vara af sekundär vigt,
så att temat icke fördunklas. Tema och motsatser böra
hälst vara konstruerade enligt dubbla kontrapunkten;
dock är detta icke nödvändigt, ty en fuga kan äfven
skrifvas i enkel kontrapunkt. Mellansatserna mellan
temats särskilda uppträdanden kunna grundas antingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
