Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 5. Folkvisor - Grimnesmål / 625-626 (1882) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fästning (krigsväsen)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ända till 60 m., kan vattnet ensamt (minst 2 m. djupt)
utgöra stormhindret. Innerbrantens mur, som, för att
vara stormfri, bör hafva en höjd öfver grafbottnen af
minst 6 m., kan antingen ligga an mot och stöda vallen,
klädmur (fig. 1, e), eller vara fristående (fig. 2,
b). I senare fallet fortsätter vallens yttre sluttning
ned till en något högre än grafbottnen liggande,
s. k. rundgata, c, som genom den fristående
muren är skild från grafven. Bakom en klädmur
(se art. Beklädnadsmur) lägges vanligen en rad små
hvalfbyggnader, s. k. bärhvalf, som uppbära jordtrycket
(fig. 1). Bärhvalfven kunna genom skottgluggar
(krenåer) i eskarpmuren inrättas till försvar med
handgevär och kallas då gevärsgallerier. Äfven en
fristående mur brukar vanligen förses med skottgluggar




(kreneleras). En fristående mur utan skottgluggar kallas
palissadmur. Ytterbrantens mur är icke utsatt för
någon beskjutning och består derför vanligen af en
enkel klädmur (fig. 1, f), som uppdrages ända till den
naturliga marken. Bärhvalf kunna användas äfven för
ytterbrantens beklädnad, men göras då vanligen öppna,
d. v. s. utan både frontmur och bakmur, så att jorden
i dem fritt får nedfalla (fig. 2, d). Betäckta vägen
(fig. 1, C) är en väg, hvilken af framför liggande
fältvall, D (glacis), är skyddad för fiendens
insyn och eld. (Om dess ändamål se art. Betäckta
vägen.) Fältvallen konstrueras såsom flackvall (se
d. o.), så att den öfverallt är väl beskjuten från
bakom liggande hufvudvall, och så att trupperna,
efter ett utfall, hvar som hälst kunna öfvergå
densamma och draga

sig tillbaka in i betäckta vägen. Stundom anlägges
till bättre skydd för innerbrantens mur en flackformig
täckvall (fig. 2. e) närmast invid konter-eskarpen,
i hvilket fall betäckta vägen antingen utelemnas eller
framflyttas framför denna täckvall. I fredstid brukar
fältvallen planteras med träd, som vid krigstillfälle
afsågas invid marken. Derigenom erhåller fästningen
för armeringsarbetena virke, och försvåras fiendens
sapparbeten.

En fästnings plana grundform utgöres af en
månghörning, som på alla sidor omsluter den befästa
platsen. Månghörningens sidor kallas grundlinier,
dess vinklar grundvinklar, och de linier, som skära
grundvinklarna midt itu, kallas kapitallinier. Den del
af en fästningsomkrets, som upptages af en grundlinie
mellan tvänne närliggande kapitallinier, kallas
fästningsfront. Utom hufvudvallen och dess graf,
hvilka tillsammans bilda enceinten (gördeln),
förekomma vid en fästning de med enceiriten
nära sammanhörande utanverken, vidare framskjutna
utanverk, detascherade fästen och inre verk. För
åstadkommande af korsande eld öfver närmast framför
liggande terräng och i synnerhet för grafvens
flankering brytes hufvudvallen på ett eller annat
sätt. På grund af dessa olika brytningar uppkomma
olika befästningssystem, af hvilka de vigtigaste
äro bastion-, tenalj- och kaponiersystemen. (Se
Befästningskonsten.)

Bastionsystemet (fig. 3; de prickade ytorna beteckna
grafvar) har sitt namn af bastionen. (Om bastionens
konstruktion se Bastion.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>